Vett och etikett i facebookgrupper

Gott folk, nu är den äntligen här!

VADÅ kanske du undrar. Och du kan vara helt lugn, för det ska jag tala om alldeles strax. Först ska jag bara tala om att jag lägger extremt mycket tid på att irritera mig på människor på internet. Faktum är att jag lägger så ER-BARM-LIGT mycket tid på att gnissla med tänderna när jag är inne på Facebook så det kan du bara inte ana. Det är sant!

Så vad är det då jag har problem med?

Vanligtvis är det brist på vett och etikett i Facebookgrupper jag stör mig på. Och nu menar jag inte den självklara typen av idioti som vanligtvis uppstår typ i grannsamverkansgrupper när folk tipsar varandra om mystiska skåpbilar och misstänkta majblommeförsäljare i området och uppviglar till våld och rasism, nej. Inte heller menar jag rasistiska vattenhål där troll samlas för att beskylla Sveriges migrationspolitik för allt som har gått snett i världen eller humorgrupper där folk delar klipp på någon kille som begår humor genom att ta på sig en peruk och låtsas vara tjej.

Nej, nu menar jag den typen av irritationsmoment som inte görs med avsikten att irritera men som ändå är SUPERIRRITERANDE för den som befinner sig i den omedelbara digitala närheten.

För att råda bot på detta kommer därför här min alldeles egenskrivna manual till hur (jag tycker att) man bör bete sig när man är med i en grupp på Facebook. Ja, det är sant! Pris ske gud osv. Manualen baserar sig på mina personliga uppfattningar, flera större gruppers gruppregler och empiriska studier av kanske fyra miljarder facebookbråk/subtweets och bittra sms. Ta därför eventuell raljans med en nypa salt och känn dig fullkomligt fri att skita i det jag skriver. Det är ett fritt land osv.


1. Läs gruppreglerna och följ dem

Alla grupper är startade av någon som hade en vision om hur gruppen skulle vara och vad den skulle användas till. Ofta finns det regler som ska följas, kanske i ett fastnålat inlägg. Läs dessa! Gillar du inte reglerna kanske det finns någon annan grupp som passar dig bättre, eller så kan du starta en egen grupp med regler som passar just dig. Tyvärr är det många som blandar ihop Facebookgrupper med demokratiskt styrda institutioner där alla har en röst om hur man ska få göra i gruppen och så kul är ju det tyvärr inte. Skaparen bestämmer över gruppen och har alla möjligheter att kicka ut den som inte sköter sig.

Så, istället för att göra inlägg av typen Om det här inte passar gruppen så får admin ta bort  kan du läsa gruppreglerna en gång till och själv försöka lista ut om ditt inlägg är off topic eller inte. Annars blir det massa extraarbete för gruppadministratörerna och det är inte så himla trevligt att lämpa över det på någon annan.

2. Sprid inte saker utanför gruppen

Skärmdumpa inte sånt andra skriver för att sprida utanför den slutna gruppen och särskilt inte i grupper där detta tydligt framgår av gruppreglerna. Det här kanske inte är en helt vedertagen regel med tanke på hur mycket på internet som verkar gå ut på att håna andra, men gör det bara inte.

Jag såg någon som hade ställt en intim fråga om hemorrojder i en mammagrupp och fått sin fråga spridd över halva internet för att hon hade valt att posta en bild på det hon undrade över. Visst, det kanske inte var helt konventionellt men stackars mamma som valde att svälja sin stolthet i desperation efter ett svar bara för att omedelbart bli viral och idiotförklarad. Kul. Det kan vara jättelockande att skärmdumpa någon som har skrivit något dumt eller korkat men det är också lyteskomik, oavsett om man blurrar namnet eller inte.

3. Google is your friend

När du vill ställa en fråga för att få hjälp med något, fundera då först på om det är något du direkt kan få svar på med en enkel googling. Vid enklare faktafrågor, typ vad kostar den här grejen eller var kan man köpa den,  tar det ofta max 4 sekunder att ta reda på svaret helt själv.

När du investerar dessa fyra sekunder i din egen nyfikenhet innebär det samtidigt att okända snällisar på andra sidan internet slipper göra sökningen åt dig bara för att du är lat. Det är vad som annars kommer att ske och det är lite halvignorant och ego att avkräva andra på sådana grejer. Dessutom är det helt galet opraktiskt. Google is your friend!

4. Använd sökfunktionen i gruppen

När du undrar över något där det finns ett svar men du inte hittar det du söker på genom en sökmotor, testa sökfunktionen i gruppen du är med i. Sannolikheten är ganska stor att någon har undrat samma sak som dig tidigare. Många stora intressegrupper har nämligen funnits ganska länge och där i finns enorma sökbara kunskapsbanker bestående av tidigare inlägg man kan söka igenom via både dator och telefon  (även om telefonfunktionen ofta är klart sämre, det ska jag medge).

Vadå, får man aldrig fråga något någon har frågat förut kanske du tänker då? Jo, det är klart att man får. Det här är bara mina tankar kring det, den dagen mina tankar blir lag kommer jag att tänka betydligt djärvare grejer. Det jag menar är bara att det ibland blir väl mycket upprepningar och upprepade funderingar kring faktafrågor som har besvarats en miljon gånger tidigare. Dessutom blir folk trötta på att lägga tid och energi på att hjälpsamt och noggrant svara samma sak på samma frågor om och om igen.

Jag är med i grupper där vissa frågor återkommer massor av gånger varje dag och det blir så vansinnigt tradigt att saker upprepas gång på gång på gång. Nästa gång jag ser någon fråga vilka växter passar i ett badrum i någon av mina växtgrupper eller Hur använder man den här superduperpopulära syraprodukten i Den Stora Beautygruppen kommer jag eventuellt att sula ut datorn genom fönstret. 

Så testa sökfunktionen. Hittar du gamla trådar om precis det du undrar över eller någonting i närheten? Bra, skriv där! Då når du alla som tidigare svarat och kan enkelt ställa följdfrågor. Dessutom sparkar du dessutom liv i tråden igen så att den syns längst upp i gruppflödet vilket innebär att fler kan ta del av den.

Såhär kan du göra för att söka i grupper

Använder du tex iphoneappen Groups som är en underapp till Facebook kan du skriva in ditt sökord i förstoringsglaset som finns på gruppens startsida


Och har du inte har appen kan du skriva gruppnamnet och ditt sökord i det vanliga sökfältet där man vanligtvis söker efter kanske grupper eller personer. Den här sökfunktionen är dock rätt risig och sökresultaten är få, men du kan ju alltid testa.


Sitter du vid en dator kan du använda förstoringsglaset till höger i bild, under gruppens banner. Att söka via dator funkar absolut bäst för då hittar du mer eller mindre alla inlägg som har skrivits som innehåller sökordet.

ska%cc%88rmavbild-2017-02-27-kl-09-43-23

5. Undvik att använda gruppen som din egen megafon

Många populära facebookgrupper har hundratals eller till och med tusentals medlemmar. Dessa grupper är till för alla medlemmar, men alltför ofta ser jag folk som tar över och använder dessa utrymmen som sina egna, på andra medlemmars bekostnad.

Så här tänker jag: Dela gärna med dig av dig själv och ditt intresse någon gång då och då, det är det trevligt och oftast det grupper går ut på. Men, gör det inte genom att starta flera nya trådstarter om dig själv varje dag. Om du vill lägga upp flera selfies, krukväxtbilder eller uppdateringar varje dag så kanske det är ditt eget konto du bör använda. Starta ett eget till ditt specialintresse vet jag, det är det många som gör!

Varför?

För att det tyvärr aldrig finns någon som bryr sig lika mycket om dig själv som du gör. När du använder flödet som en megafon för att starta egna nya trådstarter varje dag eller till och med flera gånger varje dag så spammar du dessutom flödet så att andras inlägg försvinner. Det är irriterande. Det finns dessutom gott om andra sätt att vara aktiv i en facebookgrupp, för ofta är det ju det det hela handlar om. Att man brinner för det gruppen handlar om och blir helt uppslukad. Du kan tex gilla och kommentera andras inlägg. Sök reda på gamla inlägg om det du tycker är intressant eller starta nya inlägg som uppmuntrar till diskussion, interaktion och samtal. Det gynnar resten av gruppen och alla gillar att få en fråga då och då.

6. Hejda bråkimpulsen en stund

Många facebookgrupper ballar förr eller senare ur. Nästan alla faktiskt. Jag vet inte vad det beror på, men det är som att folk blir besatta av att bråka så fort de hamnar framför ett tangentbord istället för ett fikabord på jobbet. Det är lätt att gå på offensiven när någon säger något man uppfattar som otrevligt eller obildat, jag vet. Men ganska ofta blir det trevligare om man ställer följdfrågor eller försöker förstå innan man går full blown bråkstake i kommentarsfältet. Det kan ju faktiskt vara så att det är man själv som har missförstått. Eller att personen som skrev det där formulerade sig illa. Eller kanske hade hen helt fel, men går att resonera med? Ja, du fattar.

Så, välj det snälla sättet att tänka och försök förstå. Vänta kanske en följdfråga innan du är går full blown rövhatt på den du tänker är en idiot. Och om drevet redan igång? Ja då kanske du kan låta bli att hoppa på. Det är lätt att vilja förfäras över saker andra redan förfärar sig över men för den som sitter i den mottagande ändan kan ett drev bli förödande, oavsett om den förtjänar det eller inte.  Om 10 personer redan har kommit med den kritik du tänker komma med kanske du kan hejda dig. Ofta handlar klavertramp om missförstånd, okunskap eller klumpighet snarare än ren ondska.

SLUT PÅ MANUAL


 

Har jag missat något eller tycker du att jag har fel?

Skriv gärna en kommentar!

Om det här att man får räkna med att några kanske föder i bilen

Förlossningen av mitt första barn tog nästan trettio timmar. Trettio olidligt långa och outhärdliga timmar där det nästan hela tiden fanns en barnmorska i närheten som kunde hjälpa till och förklara varför det gjorde så ont. Som kunde ge mig smärtstillande mot den brutala smärtan jag inte kunde värja mig mot och som jag inte förstod hur jag skulle kunna stå ut med ens en värk till. Som kunde finnas där och förklara för min sambo vad det var som pågick eller hur han kunde hjälpa mig genom det.

Änglarna till barnmorskor och sköterskor bar mig in till toaletten när jag behövde kissa eftersom jag inte kunde stödja på benen. De gjorde små minismörgåsar med flera olika sorters pålägg när jag behövde äta men inte hade någon aptit. När jag omedelbart kräktes upp minismörgåsarna gjorde de jordgubbsmilkshake med glass som jag kräktes upp även den. Då fick jag näringsdropp medan de städade undan mina spyor. De peppade mig, smekte min rygg, satte upp mitt hår, kom med isvatten, baddade min panna med kalla handdukar och svarade på alla frågor vi hade.

När det var dags att krysta var det fullt av folk i rummet. Jag var så trött och utmattad att jag nästan inte orkade mer. Jag kände inte några krystvärkar utan bara en diffus, konstant och överväldigande smärta. Jag grät, skrek, hade panik och ångest. En undersköterska kom och fick som enda uppgift att vara min motståndare i en dragkamp om ett lakan med två knutar på, det för att jag skulle fatta hur jag skulle göra när jag behövde krysta.

När barnet väl kom ut fanns de på plats för att lugna mig, sy igen mina skador och ta hand om mitt barn. Jag fick ligga kvar i sängen där mitt barn hade fötts medan de vårdade mig i lugn och ro. Jag fick upp mitt barn på bröstet efter några sekunder och fick i lugn och ro börja bearbeta det absolut sjukaste och våldsammaste jag någonsin hade varit med om i hela mitt liv. Det kändes först och främst som ett stort trauma. Visst, jag hade fått en liten bebis men precis efteråt så var det inte känslor av kärlek och fullkomlighet jag kände utan en massiv skräck och chock inför vad jag precis hade varit med om.

De guidade mig igenom det jag aldrig hade fixat på egen hand och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag skulle kunna ha genomfört detta i en bil, under snabba krystvärkar helt utom min kontroll. Nu är jag förmodligen en av de kvinnor som hade hunnit in till förlossningen med god marginal även om jag hade behövt åka bil en timme eller två eller tre. Men vad är tanken med alla dom som inte gör det? Det är ju ingen nyhet att många förlossningar, framförallt för omföderskor, går väldigt fort?

Nu gick det förhållandevis väl för Emma från Sollefteå som födde sitt andra barn i en bil här om dagen. Iallafall om man med väl menar att det hela skedde under ovärdiga förhållanden helt åt orimlighetens gränser. Barnet föddes friskt men hon tvingades ändå föda sitt barn i en fucking bil och när hon blev intervjuad efteråt satt hon och grät över att upplevelsen var så hemsk. Ändå är mångas uppfattning ändå att förlossningen gick just bra.

Jag. Kan. Inte. Förstå. Det.

Nej jag kan faktiskt inte förstå att man lägger ned förlossningsavdelningar och sparar in på vård man vet att det alltid kommer att finnas ett behov av. Jag kan inte förstå att man, även i storstadsregioner, tycker att man ska genomföra merparten av förlossningen hemma. Jag kan inte förstå att det på många ställen i vårt land är tänkt att man ska behöva åka bil flera timmar för att ens kunna ta sig till en förlossningsklinik. Jag vet att det som händer i Sollefteå inte är något nytt utan att det på många ställen, tex i Västerbottens inland, är såhär sedan för alltid men det är ju bara ännu sjukare.

Jag kan inte förstå att man vågar kalkylera med så riskabla grejer som förlossningar ändå är och jag kan inte fatta att vi kommer att behöva vara med om att kvinnor eller bebisar dör till följd av det här, trots att vi bor i ett land där det finns alla möjligheter att få högkvalitativ vård. För dö kommer någon att göra om det ska vara på det här viset, det är bara en tidsfråga.

Ovärdigt är vad det är. Fy fan.

 

 

Sånt jag tänker på nu

Tid är en grej jag har rätt mycket av nu. Tid som jag kan lägga på att tänka på olika grejer. Här är en grej jag har tänkt ganska mycket på. MEN, jag har inte tänkt färdigt, så jag tänkte låta er tänka ihop med mig.

Jag älskar beauty, ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR. Det finns få saker som ger mig så mycket tillfredsställelse som att bränna ansiktet lent med syror, hitta det perfekta röda läppstiftet, vakna upp med ett återfuktat fejs och få till de snyggaste ögonbrynen. Är med i massa grymma facebookgrupper där jag lär mig mängder varje dag och det ger mig en helt enorm tillfredsställelse, men också lite ångest. Exempel. Ju fler inlägg folk postar om hur man får bort rynkor under ögonen, ju mer börjar jag fundera över mina. Det är lite som tjejtidningarna jag läste i högstadiet och gymnasiet, om än med en mycket mer peppig och gosig ton.

Men det är svårt att inte fundera över vad den här kollektiva hetsen kring smink, skönhet, skönhetsingrepp med mera GÖR med en. Hur ska man bära sig åt för att inte fullständigt förlora fotfästet i den gyttja av dåligt självförtroende som är så lätt att hamna i när man allt mer sällan ser hur folk ser ut utan allt det där snygga utanpå/ovanpå? ÄR det helt oproblematiskt med smink/retuschappar/filter osv?

Jag har noll svar, men det här är saker jag tänker mycket på. Hur tänker ni?


Jag vet vad ni tänker. ”Där är det. Det perfekta röda läppstiftet!”

Och det är ju sant. NYX matte + läppenna i färgen Alabama är det. 

Sopiga snubbar i barnkulturen, del 1

Vi har haft vattkoppor i en vecka här hemma = Vi har tittat på väldigt mycket tv och film i en vecka. Jag kollar gärna på film med storbarnet och jag älskar att kolla på gamla Astrid Lindgren-filmer. Tyvärr åldras inte alltid saker med värdighet och därför kommer här del 1 av en liten kort lista över sopiga snubbar i barnkultur.

Sopig barnkultursnubbe 1: Paradis-Oskar i Rasmus på luffen. 

Paradis-Oskar heter luffaren som förbarmar sig över stackars lille föräldralöse Rasmus som rymmer från barnhemmet och bara letar efter ”någon som vill ha mig” (GRÅT). Han är till en början lätt att tycka om. Han går omkring i gamla paltor, sover på höloft, tigger mat och spelar fräcka visor på sitt dragspel. Därtill verkar han ha hjärtat på rätt ställe, bryr sig om Rasmus och ser till att han får käka sig mätt på hårdkokt ägg (usch) innan han själv får hugga in. Gott så. Men karln ÄR ju inte hemlös? Jag vet inte om jag bara har missförstått allting men jag har liksom alltid tänkt mig att han inte har någonstans att bo och att det är därför han luffar omkring. Såg filmen för första gången i mitt liv här om dagen och blev helt ställd när jag insåg att han bara springer iväg på somrarna, lämnar frugan i sticket och lever lite gött luffarliv när det sablarns staketet behöver lagas och det regnar in?

Citerar här wikipedia, aka all kunskaps hemsidemoder:

”Efter att Rasmus återfunnit Oskar för att bli hans pojke går de till ett torp i närheten, som faktiskt är Oskars hem. När de ser Oskars fru Martina ute, är hon först lite arg men sen blir hon glad över att se sin man igen och att hon nu har fått ett barn. Slutligen vandrar Oskar och Rasmus tillsammans i ett sommarlandskap sjungande Luffarvisan.”

VARFÖR HAR INGEN SAGT NÅGOT. Tro fan att hon är ”lite arg”. Typiskt skön snubbe. Och VISST, det är klart att man ska få luffa omkring och sova i ladugårdar och spela fräcka visor på dragspel VISST och det här är förmodligen en rätt välkänd PLOT TWIST som hela berättelsen liksom vilar på MEN ÄNDÅ. Han kunde ju ha stämt av det med frugis först. Jag skulle bli galen om Jesper tog ett dragspel och gick iväg och lajvade fattig och hemlös (läs: backpacker) hela sommaren varje sommar och framåt hösten kröp hem med svansen mellan benen. Sen finns det väl jättemånga relationer där det är helt okej att man sätter i system att sticka hemifrån en hel sommar utan att säga något till sin partner men Martina verkar ju ej råglad, om en säger så.

Sen älskar man ju Allan Edwall ändå och historien hade väl inte hållit ihop om den inte hade slutat så som den hade slutat och allting slutar ju fint och bra men jag kan ändå inte komma över vilken sopa han är som lajvar hemlös. SOP-OSKAR!

(PS: Kollade inte så jättenoga på filmen pga bakade surdegsbröd och tog hand om en bebis samtidigt så möjligtvis har jag fått allt runt bakfoten men just raljanta och oinsatta texter är en fundamental pelare på vilken hobbybloggen som konstform vilar och så måste det faktiskt få förbli)

Det där med integritet

Jag tycker att det har blivit svårare och svårare att hitta grejer att blogga och skriva om.

Förr förlitade jag mig mycket på mannen på gatan-tyckande. Kåserier och krönikeliknande texter där jag röt till om amning, servicepersonal, feminism och egentligen vad som helst. Det var roligt att skriva då men jag gör det sällan längre. Dels för att jag är public service-medarbetare men kanske framförallt för att jag blivit smått allergisk mot tvångsmässigt tyckande. I de allra flesta frågor tänker jag att det finns människor som är bättre lämpade att uttala sig i frågan än vad jag är FÖR ATT DET HELT ENKELT ÄR SÅ. Det rycker helt enkelt inte lika friskt i opinionsbildartarmen nuförtin.

Så bort med tyckandet. Vad kan jag då blogga om? Jo, kanske mina specialintressen. Och här hade det onekligen varit enklare om jag hade HAFT ett specialintresse. Kanske gillat fotografi, kläder, ungersk paprika, schlager eller gamla muttrar och skruvar. Men det gör jag inte. Det närmaste jag kan komma ett specialintresse är mina barn. ÅH HELVETE vad patetiskt kanske någon tänker och ja, så kanske det är, men jag vet inte? Jag gillar ju mest att lyssna på poddar, pyssla och dona hemma, dricka öl, träffa kompisar och hänga med mina barn och då BLIR det ju en blogg om dessa saker. Och här kommer vi till själva krånglet med det hela. För hur mycket kan jag egentligen skriva om dessa saker utan att överskrida någon annans gränser vad gäller integritet?

”Du lägger ju ut precis vad som helst på nätet”. Så låter det när jag låter tankarna spinna iväg kring vad jag tror att IRL-vänner och bekanta tycker om mig. Om någon har sagt just precis såhär eller om det är en halmgubbe är jag osäker på men någonting ligger det ju i det. Jag lägger ut en hel del mer på internet än vad många gör, men att jag skulle lägga upp precis vad som helst stämmer inte och särskilt inte när man tittar på de senaste månaderna. Jag blir mer om mer restriktiv kring vad jag vill dela med mig av och det finns många saker jag inte alls tycker hör hemma på internet. Ska se om det går att förklara.

Jag tycker till exempel att det är ganska odramatiskt att dela med mig av mig själv. Jag har inga problem med att berätta om preventivmedel, kroppsliga besvär, tankar, vardag, ångestproblematik och antideppmedicin. Jag bjuder gärna på bilder, minnen, åsikter och svärta för det gör mig ingenting. När jag skriver utifrån mig själv kan jag själv känna efter när det blir för mycket och innan det blir det är det bara att tuta och köra. När det kommer till andra människor blir det däremot svårt och det blir så himla många saker som blir svåra att blogga om när jag ska ta hänsyn till andra. Till exempel min familj.

Det var ganska lätt att vara föräldrabloggare när storbarnet var pyttelitet och hela vardagen kretsade kring att sköta om ett litet knyte. En bebis är en bebis är en bebis, liksom. Nu handlar det så himla mycket mer om att uppfostra och umgås med en egen liten person med en egen stor liten personlighet och där vill jag liksom inte släppa in varenda människa. Vet att flera har bloggat på ämnet på slutet och jag håller helt och hållet med om att det känns långt mycket knepigare att skriva om hur mina barn ÄR än att lägga upp bilder på vad de gör. Jag tycker nämligen att bilder är ganska odramatiskt, så länge det är bilder jag inte tror skämmer ut, generar eller skildrar något jag tycker är för privat, typ gråt, nakenhet och upprördhet.

Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har samma syn på det som mina barn kommer att ha i framtiden, men jag försöker att alltid ha detta i åtanke. (Avstickare: Gud, tänk om 15-20 år när första generationen instagrambebisar vuxit upp och börjar skriva krönikor och böcker om traumat det var att växa upp med sociala medier-junkies till föräldrar. Vad vi kommer att få stå till svars och ÄTA UPP VÅRA FRIKKIN HATTAR!!)

Så bilder på och ganska opersonliga texter om familjen och personliga, privata och ganska utlämnande grejer om mig själv. Det känns okej, så länge det som är utelämnande gäller just mig själv. Min kropp är ju enkel, för den är bara min, men när det kommer till mina känslor är det svårare. Kan jag dela med mig av ångest som rör barnen? Känslor som rör relationer till andra? Går det att göra utan att hänga ut och gå över någon annans gränser?  Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte skriva ingående om mig och min sambo och vilken typ av relation vi har eller vad vi bråkar om. Jag vill inte skriva om eventuella orosmoln eller liknande kring barnen, deras utveckling och deras liv och relationer. Jag vill inte lägga upp bilder på vänner jag inte är 100% säkra på är okej med att hamna på internet och jag vill inte heller fråga. Jag lägger aldrig upp bilder på andra människors barn om de inte uttryckligen har sagt att det är okej och jag skriver av samma anledning aldrig någonting om barnets förskola eller kompisar.

Och tar man bort tyckande, specialintressen och andra människor… Ja, då blir det ju inte så mycket kvar. Det som blir kvar är… jag själv. Bilder på mig, texter om mig, mina tankar och mitt liv. MIG JAG MIG JAG MIG JAG. Vilket kan vara kul att läsa, iallafall om man är fullständigt sjuk i huvudet. (PS ÄLSKAR ER SNÄLLA LÄMNA MIG INTE)

Men jag vet inte. Det här är frågor där jag ständigt tänker om, tänker nytt och omvärderar det jag tidigare sett som sanningar. Jag är inte heller tvärsäker kring det här, men det är ungefär såhär det känns just nu. Hur tänker ni kring dessa frågor?