Om det här att man får räkna med att några kanske föder i bilen

Förlossningen av mitt första barn tog nästan trettio timmar. Trettio olidligt långa och outhärdliga timmar där det nästan hela tiden fanns en barnmorska i närheten som kunde hjälpa till och förklara varför det gjorde så ont. Som kunde ge mig smärtstillande mot den brutala smärtan jag inte kunde värja mig mot och som jag inte förstod hur jag skulle kunna stå ut med ens en värk till. Som kunde finnas där och förklara för min sambo vad det var som pågick eller hur han kunde hjälpa mig genom det.

Änglarna till barnmorskor och sköterskor bar mig in till toaletten när jag behövde kissa eftersom jag inte kunde stödja på benen. De gjorde små minismörgåsar med flera olika sorters pålägg när jag behövde äta men inte hade någon aptit. När jag omedelbart kräktes upp minismörgåsarna gjorde de jordgubbsmilkshake med glass som jag kräktes upp även den. Då fick jag näringsdropp medan de städade undan mina spyor. De peppade mig, smekte min rygg, satte upp mitt hår, kom med isvatten, baddade min panna med kalla handdukar och svarade på alla frågor vi hade.

När det var dags att krysta var det fullt av folk i rummet. Jag var så trött och utmattad att jag nästan inte orkade mer. Jag kände inte några krystvärkar utan bara en diffus, konstant och överväldigande smärta. Jag grät, skrek, hade panik och ångest. En undersköterska kom och fick som enda uppgift att vara min motståndare i en dragkamp om ett lakan med två knutar på, det för att jag skulle fatta hur jag skulle göra när jag behövde krysta.

När barnet väl kom ut fanns de på plats för att lugna mig, sy igen mina skador och ta hand om mitt barn. Jag fick ligga kvar i sängen där mitt barn hade fötts medan de vårdade mig i lugn och ro. Jag fick upp mitt barn på bröstet efter några sekunder och fick i lugn och ro börja bearbeta det absolut sjukaste och våldsammaste jag någonsin hade varit med om i hela mitt liv. Det kändes först och främst som ett stort trauma. Visst, jag hade fått en liten bebis men precis efteråt så var det inte känslor av kärlek och fullkomlighet jag kände utan en massiv skräck och chock inför vad jag precis hade varit med om.

De guidade mig igenom det jag aldrig hade fixat på egen hand och jag kan för mitt liv inte förstå hur jag skulle kunna ha genomfört detta i en bil, under snabba krystvärkar helt utom min kontroll. Nu är jag förmodligen en av de kvinnor som hade hunnit in till förlossningen med god marginal även om jag hade behövt åka bil en timme eller två eller tre. Men vad är tanken med alla dom som inte gör det? Det är ju ingen nyhet att många förlossningar, framförallt för omföderskor, går väldigt fort?

Nu gick det förhållandevis väl för Emma från Sollefteå som födde sitt andra barn i en bil här om dagen. Iallafall om man med väl menar att det hela skedde under ovärdiga förhållanden helt åt orimlighetens gränser. Barnet föddes friskt men hon tvingades ändå föda sitt barn i en fucking bil och när hon blev intervjuad efteråt satt hon och grät över att upplevelsen var så hemsk. Ändå är mångas uppfattning ändå att förlossningen gick just bra.

Jag. Kan. Inte. Förstå. Det.

Nej jag kan faktiskt inte förstå att man lägger ned förlossningsavdelningar och sparar in på vård man vet att det alltid kommer att finnas ett behov av. Jag kan inte förstå att man, även i storstadsregioner, tycker att man ska genomföra merparten av förlossningen hemma. Jag kan inte förstå att det på många ställen i vårt land är tänkt att man ska behöva åka bil flera timmar för att ens kunna ta sig till en förlossningsklinik. Jag vet att det som händer i Sollefteå inte är något nytt utan att det på många ställen, tex i Västerbottens inland, är såhär sedan för alltid men det är ju bara ännu sjukare.

Jag kan inte förstå att man vågar kalkylera med så riskabla grejer som förlossningar ändå är och jag kan inte fatta att vi kommer att behöva vara med om att kvinnor eller bebisar dör till följd av det här, trots att vi bor i ett land där det finns alla möjligheter att få högkvalitativ vård. För dö kommer någon att göra om det ska vara på det här viset, det är bara en tidsfråga.

Ovärdigt är vad det är. Fy fan.

 

 

3 thoughts on “Om det här att man får räkna med att några kanske föder i bilen

  1. Det är helt fuckat och jag vet inte hur vi ska stoppa detta vansinne? När jag talar med de tanter på jobbet som födde på 80-talet. De fick ligga inne på BB en vecka efter förlossning för att verkligen få hjälp av barnmorskorna, se till att matning fungerade, om de nyblivna föräldrarna hade frågor etc. När ändrades det att det blev så bråttom med allt? 😦 Mvh vill aldrig föda barn, hade jag skräck innan så är det ingenting mot nu.

    Gilla

  2. Farorna med att dra ned på kliniker och vård är en stor del angående det medicinska. Tänk om det händer något?

    En annan oerhört viktig del som verkar gå folk förbi helt är just den psykiska upplevelsen av förlossning … Det är oerhört plågsamt med en cirkus av panik, skräck, olidlig smärta, ge upp hoppet .. dödsångest för många. Att samhället då skiter i detta och sänder ut signaler att neddragningar kan göras för ” ungen kommer ut ändå ” är så jävla förnedrande mot födande kvinnor så medeltiden är den enda som kan förstå det. Varför förbiser en detta även om förlossningar har pågått i alla tider o ”inte är en sjukdom”? Var kan en ta hänsyn till detta som jag också vill likna vid en form av traumatiska upplevelser om inte i Sverige ?
    Nej, kvinnor (och ev medföljande partner) lämnas lättvindligt ensamma med sitt psyke i detta..

    Det. Är. Inte. Värdigt.
    Det. Är. Förnedrande.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s