Om att växa upp

I senaste avsnittet av Lilla drevet pratar Ola Söderholm om hur han inte fattar hur den generation som tar studenten just nu kan vara så glad med tanke på att de inte åstadkommit just någonting. Oerhört roligt avsnitt.

Har tänkt en del på det där den senaste tiden. I dagarna är det 10 år sedan jag tog studenten och om man bortser från att jag pga skolk gick ur gymnasiet utan slutbetyg så kunde jag verkligen känna det där att NU JÄVLAR kan vad som helst hända. Jag tänker ofta på det där. Hur oerhört övertygad jag var om min egen förträfflighet i 20-årsåldern. Att just JAG var ämnad för något stort och att allt som stod mellan mig själv och världsherravälde var dålig timing eller dylikt. Att jag kunde bli vad som helst och att det bara var att vraka och välja. Att alla var intresserade av att lyssna på det jag hade att säga. 

Jag undrar när det där skiftade egentligen. För det har det gjort. Visst, självinsikt är jättebra i många lägen men jag kan idag vara så himla avundsjuk på den där naiviteten och självsäkerheten som också gör det lättare att ta för sig. 
När jag var 20 tänkte jag typ såhär: ”Varför skulle INTE just jag söka det här megacoola jobbet, skriva den här jättepretentiösa texten eller ställa mig på den här scenen? Klart jag fixar det.” Och så gjorde jag det. Idag tänker jag istället: ”Aaargh, varför håller jag på med det här, det är väl inte en jävel som är intresserad av vad jag har att säga?” Och ”Jag orkar inte drömma om någon flashig karriär, jag vill hellre jobba på kommunen än att slåss mot fräcka nittiotalister på gruppintervjuer” 

Visst, på många sätt trivs jag bättre idag och visst, jag är förmodligen en 300% rimligare människa att vara omkring men ibland hade jag velat känna den där VÄRLDEN VÄNTAR PÅ MIG-känslan igen. Att vilja spela in en EP istället för att börja baka surdeg när jag vill prova något nytt. Jaja. 

(Den här texten är inte helt färdigtänkt. Hade jag varit 20 hade jag inte brytt mig. Nu är jag nästan 30, känner mig fånig och självmedveten men tänker ändå tänka CARPE DIEM och trycka på ”publicera”)

One thought on “Om att växa upp

  1. Helt ot till inlägget (som jag för övrigt känner igen mig i) ((eller iofs egentligen inte alls ot när jag tänker efter)). Jag ville bara säga att jag älskar allt du gör i sociala medier..eller ok kollar ej twitter pga klarar inte av twitter..men ALLT ANNAT!! Känn inga hämningar och ingen prestationsångest för du har min blessing!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s