Det där med integritet

Jag tycker att det har blivit svårare och svårare att hitta grejer att blogga och skriva om.

Förr förlitade jag mig mycket på mannen på gatan-tyckande. Kåserier och krönikeliknande texter där jag röt till om amning, servicepersonal, feminism och egentligen vad som helst. Det var roligt att skriva då men jag gör det sällan längre. Dels för att jag är public service-medarbetare men kanske framförallt för att jag blivit smått allergisk mot tvångsmässigt tyckande. I de allra flesta frågor tänker jag att det finns människor som är bättre lämpade att uttala sig i frågan än vad jag är FÖR ATT DET HELT ENKELT ÄR SÅ. Det rycker helt enkelt inte lika friskt i opinionsbildartarmen nuförtin.

Så bort med tyckandet. Vad kan jag då blogga om? Jo, kanske mina specialintressen. Och här hade det onekligen varit enklare om jag hade HAFT ett specialintresse. Kanske gillat fotografi, kläder, ungersk paprika, schlager eller gamla muttrar och skruvar. Men det gör jag inte. Det närmaste jag kan komma ett specialintresse är mina barn. ÅH HELVETE vad patetiskt kanske någon tänker och ja, så kanske det är, men jag vet inte? Jag gillar ju mest att lyssna på poddar, pyssla och dona hemma, dricka öl, träffa kompisar och hänga med mina barn och då BLIR det ju en blogg om dessa saker. Och här kommer vi till själva krånglet med det hela. För hur mycket kan jag egentligen skriva om dessa saker utan att överskrida någon annans gränser vad gäller integritet?

”Du lägger ju ut precis vad som helst på nätet”. Så låter det när jag låter tankarna spinna iväg kring vad jag tror att IRL-vänner och bekanta tycker om mig. Om någon har sagt just precis såhär eller om det är en halmgubbe är jag osäker på men någonting ligger det ju i det. Jag lägger ut en hel del mer på internet än vad många gör, men att jag skulle lägga upp precis vad som helst stämmer inte och särskilt inte när man tittar på de senaste månaderna. Jag blir mer om mer restriktiv kring vad jag vill dela med mig av och det finns många saker jag inte alls tycker hör hemma på internet. Ska se om det går att förklara.

Jag tycker till exempel att det är ganska odramatiskt att dela med mig av mig själv. Jag har inga problem med att berätta om preventivmedel, kroppsliga besvär, tankar, vardag, ångestproblematik och antideppmedicin. Jag bjuder gärna på bilder, minnen, åsikter och svärta för det gör mig ingenting. När jag skriver utifrån mig själv kan jag själv känna efter när det blir för mycket och innan det blir det är det bara att tuta och köra. När det kommer till andra människor blir det däremot svårt och det blir så himla många saker som blir svåra att blogga om när jag ska ta hänsyn till andra. Till exempel min familj.

Det var ganska lätt att vara föräldrabloggare när storbarnet var pyttelitet och hela vardagen kretsade kring att sköta om ett litet knyte. En bebis är en bebis är en bebis, liksom. Nu handlar det så himla mycket mer om att uppfostra och umgås med en egen liten person med en egen stor liten personlighet och där vill jag liksom inte släppa in varenda människa. Vet att flera har bloggat på ämnet på slutet och jag håller helt och hållet med om att det känns långt mycket knepigare att skriva om hur mina barn ÄR än att lägga upp bilder på vad de gör. Jag tycker nämligen att bilder är ganska odramatiskt, så länge det är bilder jag inte tror skämmer ut, generar eller skildrar något jag tycker är för privat, typ gråt, nakenhet och upprördhet.

Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har samma syn på det som mina barn kommer att ha i framtiden, men jag försöker att alltid ha detta i åtanke. (Avstickare: Gud, tänk om 15-20 år när första generationen instagrambebisar vuxit upp och börjar skriva krönikor och böcker om traumat det var att växa upp med sociala medier-junkies till föräldrar. Vad vi kommer att få stå till svars och ÄTA UPP VÅRA FRIKKIN HATTAR!!)

Så bilder på och ganska opersonliga texter om familjen och personliga, privata och ganska utlämnande grejer om mig själv. Det känns okej, så länge det som är utelämnande gäller just mig själv. Min kropp är ju enkel, för den är bara min, men när det kommer till mina känslor är det svårare. Kan jag dela med mig av ångest som rör barnen? Känslor som rör relationer till andra? Går det att göra utan att hänga ut och gå över någon annans gränser?  Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte skriva ingående om mig och min sambo och vilken typ av relation vi har eller vad vi bråkar om. Jag vill inte skriva om eventuella orosmoln eller liknande kring barnen, deras utveckling och deras liv och relationer. Jag vill inte lägga upp bilder på vänner jag inte är 100% säkra på är okej med att hamna på internet och jag vill inte heller fråga. Jag lägger aldrig upp bilder på andra människors barn om de inte uttryckligen har sagt att det är okej och jag skriver av samma anledning aldrig någonting om barnets förskola eller kompisar.

Och tar man bort tyckande, specialintressen och andra människor… Ja, då blir det ju inte så mycket kvar. Det som blir kvar är… jag själv. Bilder på mig, texter om mig, mina tankar och mitt liv. MIG JAG MIG JAG MIG JAG. Vilket kan vara kul att läsa, iallafall om man är fullständigt sjuk i huvudet. (PS ÄLSKAR ER SNÄLLA LÄMNA MIG INTE)

Men jag vet inte. Det här är frågor där jag ständigt tänker om, tänker nytt och omvärderar det jag tidigare sett som sanningar. Jag är inte heller tvärsäker kring det här, men det är ungefär såhär det känns just nu. Hur tänker ni kring dessa frågor?

   

2 thoughts on “Det där med integritet

  1. Just din blogg har varit en av mina favoriter ända sen jag hittade den, mycket på grund av att det är en liten inblick i just dig och din vardag. Du är äkta när du skriver om dig själv och [insert ämnesområde], och just vanliga människors äkthet är så ovanligt på internet numera. Allting ska vara yta och färg och form och personligt varumärke nuförtiden, och jag är 100 % ointresserad av sånt. Kort sagt, du skulle kunna skriva om en finne på röven och det skulle vara minst lika roligt att läsa som din förlossningsberättelse, eller sjukdomen du drabbades av efteråt, eller en receptberättelse (dina halloumibiffar är ett återkommande inslag i min repertoar).

    Vad gäller integritetsbiten så överensstämmer dina tankar med hur jag tänker kring sånt, så jag tror att du är rätt ute (jag har nämligen alltid rätt). Magkänslor är inte alltid att lita på, men i just det här fallet så tror jag att du är ganska safe.

    TLDR: Skriv det du vill skriva om, lyssna på din inre paranoiker när det kommer till andra människors integritet och I'LL NEVER LEAVE YOU, lovar't!

    Gilla

    • TACK för svar. Jag tänker också, ibland, att jag är rätt ute men så kan jag känna helt annorlunda en annan dag. Jag tar din kommentar som bekräftelse på att jag kanske inte är HELT fel ute iaf 🙂

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s