Vad som egentligen hände när jag blev sjuk

Jag har ju tidigare bloggat om min förlossning i januari, när lilla S kom. Den förlossningsberättelsen tog slut när vi kom hem till oss några timmar efter att hon föddes. Mindre än ett dygn efter att S kom insjuknade jag i akut bakteriell hjärnhinneinflammation, ett ganska allvarligt tillstånd som gör att man behöver akut vård på sjukhus och som för mig ledde till att jag behövde ligga inlagd på infektionskliniken på Östra sjukhuset i 10 dygn.

Jag har inte riktigt velat skriva om vad det var som hände då det dels har känts för nära inpå och privat men framförallt för att jag inte har velat elda på oro hos symtom- och riskgooglande preggon, hypokondriker och nyförlösta. Dessutom har jag inte riktigt vetat vad det var som hände eller varför jag blev sjuk. Det har nog ingen gjort, fram tills nu då det verkar som att mitt fall har retts ut ordentligt på alla möjliga sätt. Därför tänkte jag att jag skulle ta och berätta vad som hände, så som jag har fattat det. Kan alltså ha förstått medicinskt mumbojumbo lite skevt och använder kanske fel termer för att beskriva saker.

image

När jag var sjuk fick jag väldigt många frågor på Instagram om hur jag märkte att jag var sjuk och jag kan lite kort berätta att jag fick helt sinnessjukt ont i huvudet (migrän gånger 1000) och blev stel i nacken och att vi efter telefonrådgivning med förlossningskoordinatorn åkte in till specialförlossningen där jag snabbt blev sämre och fick behandling insatt.

Redan från början misstänkte man att det berodde på den spinalbedövning jag fick i samband med förlossningen, främst eftersom bakterier sällan hittar till centrala nervsystemet på egen hand men också för att jag insjuknade mindre än ett dygn efteråt. Det är extremt ovanligt med akut bakteriell hjärnhinneinflammation (typ 100 fall per år i Sverige, alla typer och orsaker) och extremt EXTREMT ovanligt med AKB som uppstår på grund av smitta vid ryggbedövning. Men, när jag låg inlagd på infektionskliniken verkade all vårdpersonal (och också min pappa, som är läkare) eniga om att jag måste ha blivit smittad i samband med bedövningen. Jag har begärt ut mina journaler och även i dessa står det om dessa misstankar. Jag har inte velat skriva om det för att jag har tänkt att det skrämmer upp folk som ska föda, men så har jag tänkt och kommit fram till att det kanske skrämmer ännu mer att vara tyst om det än att säga som det är och att där lägga till hur extremt sällsynt det här är. För det händer liksom inte.

När jag kom hem från sjukhuset gjorde jag, efter tips av en kurator på sjukhuset, en anmälan till IVO och en till patientskadeförsäkringen LÖF. Nu har det gått några månader och för några dagar sedan vaknade jag av att det ringde i min telefon. Det var en överläkare (tror jag, jag var väldigt nyvaken) på Mölndals sjukhus som ville berätta hur det hade gått med min anmälan till IVO.  På sjukhuset hade de nu följt upp mitt fall på alla sätt och inte hittat några snedsteg eller felaktigheter i hur det gick till när min spinalbedövning lades, men menar att det ändå kan ha varit i samband med detta som jag smittades.

Anestesiläkaren bar munskydd, alla rutiner kring desinficering följdes och det verkar helt enkelt som att det var ren otur som ledde till att jag fick in någon typ av streptokocker (av en typ som normalt finns i mun- och tarmmiljö) i mitt centrala nervsystem. Jag förstår det som att alla fortfarande verkar vara inne på spåret att det hände i samband med bedövningen vid förlossningen. Något annat verkar vara helt osannolikt, med tanke på att det skedde så tätt inpå ett ingrepp som faktiskt, även om det är ovanligt, kan leda till komplikationer som den här. Även patientskadeförsäkringen kom fram till detta i sin utredning och jag har fått ekonomisk ersättning för sveda och värk.

Nu mår jag bra och huvudvärken är äntligen försvunnen. Jag har lagt detta bakom mig och jag känner mig inte felbehandlad. Det var otur att det hände men det var ingens fel. Allt har ju gått bra. Jag fick snabb och fantastisk vård av otroligt kompetent och varm vårdpersonal. Ibland tänker jag några sekunder på att jag inte fick vara med första gången mina barn träffade varandra och då gör det lite ont i hjärtat men i övrigt så känns det faktiskt helt okej. Jag fick inga men. Jag är frisk idag. Allt gick bra. Tack och lov dock att det hände vid födseln av mitt andra barn och inte mitt första, då hade det nog känts otroligt mycket jobbigare.

Jag är också glad att vi hann komma hem emellan. För mig är förlossningen och sjukdomen två helt olika saker som inte har med varandra att göra. Jag hade en fantastisk förlossning och kunde, mycket på grund av bedövningen, genomföra de sista timmarna av den helt klar i huvudet och med liten smärtpåverkan. Jag hade inte valt att göra min förlossning annorlunda och bedövningen fungerade så JÄVLA bra när jag fick den.

Nu fattar jag ju att det preggo som läser kanske blir orolig för att detta ska hända hen. Såklart. För denne vill jag återigen understryka hur EXTREMT ovanligt det här är och att det i princip aldrig händer. Det hände mig så risken för komplikationer finns ju men den är oerhört liten. Så blir någon av er rädd eller orolig, prata med er barnmorska eller vänd er till vården så kan ni säkert få perspektiv kring hur det ligger till med statistik och hur riskerna ser ut. Vill också lägga till att den som är orolig över sin hälsa eller misstänker att denne behöver vård kan ringa vårdguiden på telefonnummer 1177 för att få prata med en sjuksköterska som kan hjälpa till att guida och ge rådgivning.

Så. Nu ska jag hämta på förskola. Ber om ursäkt för eventuella grammatiska haverier. Inlägget är skrivet snuttvis över en veckas tid och mellan bebis sov- och ätstunder så det förkommer säkert en hel massa upprepningar och sånt. SORRY för det!

image

11 thoughts on “Vad som egentligen hände när jag blev sjuk

  1. Jag tycker ändå att det är bra att det skrivs om sånt här – för det händer ju faktiskt! Jag fick komplilationer av min EDA när jag fick mitt första barn. Chocken för mig låg i att jag inte hade en aning om att det faktiskt fanns en risk för den typen av komplikationer. Ingen info någonstans! Även om det är skrämmande tycker jag att det är viktigt att det finns en medvetenhet runt det.

    Är glad att det gick så pass bra för dig och att du inte har några men idag ❤

    Gilla

  2. Hej! Och tack för att du förgyller min vardag både här, på insta och snapchat 🙂
    Började följa dig nånstans i mitten av din graviditet. Anar att du dök upp i mitt flöde pga "liknar innehåll du brukar interagera med" på Instagram eftersom jag själv också var gravid en dryg månad efter dig. Jag minns hur jag kände så otroligt starkt för dig när allt det här hände och att jag blev genuint glad för de framsteg du skrev om.
    Förjävligt och oturligt att det blev som det blev, men jag tycker du hanterade andras reaktioner så otroligt bra där och då. Klart jag som höggravid tänkte tankar både en och två gånger om hur jag eventuellt skulle göra med smärtlindring. Men du kändes så nykter i det hela att du inte ville spekulera utan att man fick ventilera sin oro hos vården och inte hos dig som drabbad. Blev så impad!
    Apropå smärtlindring och hur det blev ville jag "helst undvika epidural" (mest pga tidigare erfarenheter av uteblivna krystvärkar), och det slapp jag. Istället tog jag djävulska värkstimulerade värkar i en timme tills plopp – hon var ute. (Note to self: om dropp nästa ev gång – ta epidural) Sen hamnade jag ändå på operation efteråt pga rätt ovanlig komplikation, och fick då spinalbedövning istället. Så kan det gå.
    Jaja svammel, men tack igen för att du delar med dig! 🙂

    Gilla

    • Hej! Tack själv för att du kommenterar. Vad glad jag blir av att läsa att du tyckte att jag hanterade allting bra. Det kändes viktigt då men också nu att inte skrämma upp folk i onödan. Visst, det som hände mig var läskigt men det betyder inte att det finns stora risker att någon annan drabbas. Sen att du tog värkförstärkande utan bedövning… Wow. Hade aldrig klarat. Var så bedövad att jag inte kände mina ben men det var det värt! (Eller ja, kanske inte värt komplikationen, men du fattar!). Grattis till bebisen och tack för att du läser!

      Gilla

  3. usch, det var verkligen läskigt när du blev så sjuk! Sån maximal otur och jag kan tänka mig att det måste vara extra jobbigt att bli så sjuk när en nyss har fött barn. Tur att du blev återställd och bra att de har utrett det hela ordentligt!
    Måste säga att jag har funderat lite över hur det kan ha kommit sig att du blev sjuk. Tack för att du berättade! Och nej, jag blir inte hypokondrisk nu, för jag kommer absolut inte ta någon sådan bedövning ändå den här gången pga dåliga erfarenheter sist.

    Gilla

    • Ja, det var läskigt och väldigt oväntat framförallt. Skönt att det kunde besvara några frågor för dig och vad tur att du inte blir rädd 🙂 hoppas förlossningen blir bra och att du slipper få dåliga upplevelser den här gången också! (Vet ej om det var några fler dåliga upplevelser än just bedövningen, men ändå!)

      Gilla

  4. Narkosläkaren satte in katetern till EDA:n snett och kom in i ett kärl. Sen fick han ta ur och göra om så klart. När han efter mycket om och men kom rätt så tog bedövningen bara på ena sidan. Så vänster sida var totalt bedövad medans höger sida helt obedövad. Jag födde mitt tredje barn i februari helt utan bedövning och det gjorde mindre ont kan jag säga.
    Efteråt kunde jag inte kissa på flera dagar och än idag, 6,5 år senare, kan jag känna som ilningar genom ryggen precis där katetern satt.
    Även det här är sånt som händer och det var inte läkarens fel. Men jag hade liksom ingen aning om det och blev så chockad just därför. Jag hade ju hört att EDA är bäst och man känner ingenting, att efteråt är du ju "klar i huvudet" och allt skulle vara frid och fröjd.

    Min andra förlossningen valde jag faktiskt EDA igen och det gick hur bra som helst, inga konstigheter alls.
    Men hade det pratats mer om ev komplikationer så hade jag ju varit mer beredd på det.

    Gilla

  5. Fint att du delar med dig av vad som hände! Sådan enorm otur! Jag led verkligen med dig när du som nyförlöst behövde gå igenom allt det smärtsamma.. Väldigt skönt att du återhämtat dig så bra!

    Gilla

  6. Pingback: Ett år | aversioner

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s