Förlossning 2.0

Redo? Här kommer den. Den utlovade förlossningsberättelsen. Varning för tvära kast och inkonsekvent användning av tempus och dylikt. Orkar inte korrläsa någonting mer nu och skulle jag försöka skulle det här inlägget förmodligen dröja några dagar till pga skulle hinna bli avbruten en miljard gånger innan det blivit färdigt. Så, DET ÄR VAD DET ÄR! HÄPP!

Torsdag 7/1, 39+0:
Vaknar upp av att jag tror att vattnet går. Är dock osäker. Det är ingen Moses-delar-på-röda-havet-historia men inte heller helt ökentorrt, utan att bli för detaljerad. Magen och ryggen molar lite och jag funderar på om det är något på gång. Mycket riktigt, ganska snart får jag värkar. Glesa och svaga, men ändå. Värkar! Under dagen börjar de komma var tionde minut och hålla i sig i ungefär en minut men blir inte tätare och därför åker vi på eftermiddagen in till Antenatalkliniken på Östra sjukhuset för att kolla upp om det VAR vattnet som hade gått eller om det inte var det. Har vattnet gått måste man nämligen bli igångsatt efter senast 3 dygn då infektionsrisken blir för hög annars.

Jag hatar att vara till besvär i onödan och jag hatar tanken på att folk ska tro att jag låtsas och hittar på. Den här situationen är därför helt hemsk pga har vattnet inte gått så ligger jag där och skrevar i gynstolen som en crazy hypokondriker utan vattenavgång men med rikliga flytningar. Tror ni vattnet hade gått? Nä, men det var en well spent eftermiddag i ett proppfullt väntrum på Antenatalmottagningen tillsammans med sambon, örti rundor quizkampen och hypokondrikerskammen. Här har värkarna dessutom stannat av och jag känner mig som en riktig *dramaqueen* som slagit på stora trumman och skanderat långa ramsor om VATTEN OCH VÄRKAR trots att det nu inte verkar handla om vare sig vatten eller värkar.

Senare under kvällen kommer dock värkarna tillbaka. Hello latensfasen (alltså den långa och vidriga fasen där livmodertappen ska öppna sig från ett knappnålshuvud till 4 centimeter aka fasen som kan ta typ en vecka om man har otur). Det är fortfarande alldeles för långt mellan dem för att åka in till förlossningen, men alldeles för tätt för att ha en dräglig tillvaro. V får spendera natten hos farmor just in case och jag själv spenderar natten halvsovandes i sängen och på soffan medan jag klockar värkar som här kommer med 8-10 minuters mellanrum och är upp till 1.45 långa. När det gör som mest ont ger jag upp att försöka sova och kollar istället Call the midwife på Netflix. Rekommenderas till er preggers där ute.

Fredag 8/1, 39+1
Värkarna klingar av under förmiddagen. Röv.

Jag hatar att vara inställd på någonting och sedan behöva tänka om så här blir jag arg, sur och uppgiven. Gråter en skvätt, gnäller över att jag aaaaldrig kommer att föda baaaarn och tröstäter sedan det godaste från förlossningsväskan. Dagen går utan att någonting särskilt händer. Jag har några strövärkar här och var, men de blir varken fler eller tätare. V är på förskolan och ska egentligen få hämtning av farmor för en till övernattning men då inget mer verkar hända när eftermiddagen kommer så plockar vi hem honom och DÅ JÄDRAR händer det plötsligt (och självklart) grejer! Värkarna är tillbaka och kommer nu med typ 7-8 minuters mellanrum. Jag testar att ställa mig i duschen för att se om värmen hjälper mot smärtan och under tiden i duschen börjar värkarna komma allt tätare. Vi sätter oss för att käka middag men jag får titt som tätt kasta mig upp, slänga mig över en fåtöljrygg, bröla ovärdigt och andas igenom värkar som jag klockar. Ganska snabbt är det 3-5 minuter mellan värkarna och då andragångsföderskor rekommenderas komma in till sjukhuset när de har 5 minuter emellan värkarna börjar det plötsligt kännas lite bråttom. Hoppla.

Ringer förlossningskoordinatorn (en barnmorska som har koll på grejerna och berättar var man blir tilldelad en plats att föda på) och är fullt övertygad om att jag far med osanning och bara lurar henne när jag påstår att jag minsann ska föda barn nu. Vi får en plats på förlossningen på Mölndal och börjar krafsa ihop grejerna. Vid 19 packar vi in oss allihopa i bilen, kör 400 meter och är sedan framme vid vår näst-intill-granne Mölndals sjukhus där jag blir avsläppt medan J åker för att lämna V till farmor igen.

Vad som händer? Värkarna klingar av. De kommer inte alls lika tätt som innan och jag känner mig som en riktig lurendrejare när jag åker upp till förlossningen för att göra en CTG-undersökning som ska undersöka hur värkarbetet ser ut. Jag ber under hela undersökningen om ursäkt för att jag är här och tar upp plats nu när jag inte alls ska föda och ojojojoj och förlåt mig för att lilla jag är här och tar upp resurser när jag ändå bara hittar på och ojoj nejnej. Hinner få några värkar under undersökningen men är ändå helt övertygad om att de är för få och för glesa för att få stanna på förlossningen. Känslan blir därför REVANSCH!!! och SEGER!!! när hon gör en gynundersökning och det visar sig att jag är öppen hela fyra (4!) centimeter.

Jag får på mig en klädsam landstingsrock och ber barnmorskan visa hur lustgasen funkar. Jag hade ingen lustgas alls min första förlossning och var sjukt missnöjd med hur min kropp reagerade på epiduralen den gången så den här förlossningen vill jag därför vara *öppen för att prova nya grejer*.

Kan bara säga såhär: Lustgas får 10 av 10 av graviditet uteblivna glas vin. Jag älskar lustgas mer än livet. Lustgas är min bästa kompis.

De kommande timmarna kollar jag och J på tv och plöjer igenom På Spåret, Skavlan och någon konsert med Adele medan jag lustgasar mig igenom värkarna. Jag får inga hallucinationer eller dylikt som folk vittnar om efter att ha överdoserat lustgas men NOG ÄR DET TREVLIGT! Det tar bort det värsta av smärtan och det ger mig någonting att fokusera på när det gör som ondast. Efter några timmar blir jag undersökt igen och är då öppen 7-8 centimeter. Höjer här eventuellt någon liten ovärdig töntnäve i luften och ropar ”JAG ÄR BÄST!” eller dylikt. Vad som händer då? Jag får naturligtvis skitont.


Lördag 9/1, 39+2

Här har jag i ett par timmar inte längre så mycket hjälp av lustgasen, men tänker ändå att det hela rör sig framåt och att det kan få vara värt smärtan. Blir därför MYCKET less när det efter några timmar och ytterligare en undersökning visar sig att jag inte ALLS har öppnat mig något mer och att bebisen fortfarande ”står högt upp” (vetefan, men hon låg väl och skvalpade allra längst upp i livmodern istället för att ha borrat ned huvudet i bäckeningången). Det hela leder till att jag tappar sugen, får vrålont och inte alls vill föda barn längre. Jag glömmer bort allt jag har lärt mig om att ”dyka ned” i värkarna och att slappna av och stretar istället emot som en treåring som vägrar ta på sig vinteroverallen vilket naturligtvis gör att jag får ännu mer ont. *ler strateg*

Min barnmorska har läst mitt förlossningsbrev och vet därför om att jag inte har några bra erfarenheter av epiduralbedövning.

För att göra en snabb recap av min epiduralerfarenhet från förlossning 1 kan man säga följande:

  • Jag förlorade känseln i underkroppen och tappade kontrollen över mina ben så de bara hängde som två lama falukorvar
  • Mitt värkarbete stannade upp flera gånger så förlossningen tog typ ett dygn
  • Jag blev så illamående att jag inte kunde äta och mest kräktes hej vilt hela tiden
  • Jag kände överhuvudtaget inga krystvärkar utan fick kolla på en skärm för att fatta när jag skulle krysta

Det här förklarar jag för barnmorskan, men hon ser att jag har ont och förklarar att det finns någonting som heter spinalbedövning som jag kan få istället. Hon förklarar att en spinalbedövning fungerar ungefär som en epidural men att man istället för att få lite bedövningsmedel i sig hela tiden via en kateter får en engångsdos rätt in i ryggen och så har man två timmar på sig att få ut ongen innan man får svinont igen. Den bedövningen ska ge lindrigare biverkningar och jag är inte överdrivet sugen men tackar ändå ja pga svinont. BRA GJORT AV MIG! 

Klockan är 02 när jag får spinalen och mellan 02 och 04 så har jag alltså inte ont alls utan sitter på en pilatesboll och vaggar med höfterna för att bebin ska röra sig nedåt, allt medan de pumpar i mig hysteriska mängder med värkförstärkande medel. Jag sitter och kikar på monitorn som jag är uppkopplad mot och kan där se att mina värkar är helt galet långa och starka men känner inte ett skvatt. Visserligen får jag klåda över hela kroppen, blir lite lätt illamående och småsvag i benen men jag har verkligen inte ont och dessutom har jag blivit lovad en bebis inom två timmar så jag känner att det får vara värt det. Tiden går och när jag sitter på pilatesbollen somnar jag till och från medan kroppen gör sig.

När klockan närmar sig 04 börjar jag känna att det händer grejer i kroppen igen. Det trycker på och känns konstigt och jag känner mig inte bekväm på bollen längre så jag hoppar upp i sängen (eller ja, hopp och hopp. Jag släpar mig upp med mina halvlama korvben). Grejerna som händer visar sig vara krystvärkar och efter en halvtimme, klockan 04.27, kommer lilla fina S till oss med ett illvrål (ett från mig och ett från henne).

3390 gram tung och 50 centimeter lång. Vilken grej.

Vi stannar kvar på förlossningssalen i sex timmar och sedan får vi gå hem enligt det som kallas ”tidig hemgång”. Jag blir visserligen erbjuden att stanna kvar på BB men då partners till omföderskor inte får stanna annat än i undantagsfall känns det bättre att få gå hem och ha BB hemma tillsammans med varandra, så det är precis vad vi gör efter att en barnläkare tagit sig en titt på S och konstaterat att allt sitter där det ska och att hon är pigg och kry.

Vi får en otroligt fin dag hemma tillsammans men (som ni som har följt mig på instagram kanske redan vet) samma kväll så blir jag hastigt och väldigt allvarligt sjuk i akut bakteriell meningit (hjärnhinneinflammation). Det hela leder till att jag, under ganska dramatiska former, blir inlagd på infektions-IVA på Östra sjukhuset där jag får stanna kvar i nästan två veckor innan jag blir utskriven och får komma hem.

Det här har dock, i mitt huvud, väldigt lite att göra med min bild av förlossningen så jag tänker inte fördjupa mig mer i det i det här inlägget. Jag kanske bloggar mer om det sen men vi får se. Nu är jag utskriven från sjukhuset och mår förhållandevis bra, även om jag i nuläget är sjukskriven och det i det långa loppet kommer att ta tid innan jag har återhämtat mig helt. Nåväl. För att runda av: den här förlossningen var en miljon gånger bättre än den förra. Jag hade koll, kontroll och kände mig närvarande och var inte för en sekund rädd eller panikslagen.

Någon annan dag ska jag berätta mer om hur livet efter förlossningen har varit och hur pass chockartat det egentligen är att vara förälder två barn istället för ett (Spoiler: inte särskilt), men det får vänta. Nu ska jag nämligen gå och hänga med min senaste kärlek, dvs den mycket lilla och älskvärda person som hela det här inlägget handlar om.

PS: Jag kommer nog inte att svara på några frågor om menigiten, orsaken eller behandlingen i kommentarsfältet och undanber mig därför också spekulationer kring bakomliggande orsaker till infektionen osv. Det där sköter jag på egen hand med vårdgivarna och har ni allmänna funderingar eller orosmoln kring hjärnhinneinflammation, symtom eller förlossningar så vänd er till vårdguiden eller prata med vården. Kommentarsfält och forum på internet är ju som bekant de absolut sämsta ställena att vistas på för den som är hypokondriskt lagd eller rädd och jag vill inte elda på någons oro. Det som hände mig och det jag drabbades av är så ovanligt att det knappt finns siffror på det. Upprepar därför: Är du orolig eller rädd så STEP AWAY FROM KOMMENTARSFÄLTET OCH INTERNETFORUM AND VÄND DIG TILL NÅGON SOM HAR KOLL OCH KUNSKAP!

10 thoughts on “Förlossning 2.0

  1. först: jag äääälskade lustgasen. Bättre än en fylla, alla dagar. Och jag hatade epiduralen, mitt ena ben domnade bort, jag kunde inte äta och jag tror att allt fördröjdes pga den.

    Gött att det kändes bättre den här gången en förra! Det ger mig hopp också 🙂

    Gilla

    • Håller helt med om både lustgas och epidural. Var inte jätteförtjust i spinalen jag fick den här gången heller, till att börja med, men eftersom den tog bättre än epiduralen och framförallt satt i mycket kortare blev det en jätteskillnad. Hela upplevelsen hittills är mkt bättre än förra gången, vad gäller exakt allt. Graviditet, förlossning, bebistid.

      Gilla

  2. Pingback: | Vad som egentligen hände när jag blev sjuk

  3. Pingback: Ett år - aversioner

  4. Pingback: Ett år | aversioner

  5. Pingback: Vad som egentligen hände när jag blev sjuk | aversioner

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s