21.38 för tre år sedan

Idag fyller barnet tre år. Det är konstigt och väldigt självklart på en gång. På många sätt känns det som att det gått så oändligt mycket längre tid sedan den där regniga oktoberkvällen för tre år sedan och på många andra sätt är det ju som att den lilla knoppen alltid har funnits. Anyways. Jag har haft min förlossningsberättelse på tumblr förut men då jag ALDRIG loggar in på tumblr hade den nu, när jag ville in och vara nostalgisk, försvunnit. Borta. Jag lyckades hitta den på ett annat ställe och tänker att jag kan reposta den här så att den inte försvinner igen.

Onsdag 10/10 2012 39+3
Blöder lite pö om pö under dagen. Blir pirrig och hoppas att det kanske, kanske är på gång men inser att jag förmodligen bara önsketänker och blir därför på omänskligt dåligt humör. Har ett par sammandragningar under dagen och natten och smsar J på jobbet under dagen och vädrar mitt humör. Ringer till förlossningen och undersöker alternativ för att bli igångsatt om man skulle gå över tiden. Går och lägger mig och har några sammandragningar under natten. Är så sjukt frustrerad redan på förhand över att jag kommer att gå tusen miljarder veckor över tiden och att frågorna om ”hen inte har kommit snart” kommer att bli tusen miljarder fler ju längre det tar. Vill att ungen ska komma NU!

Torsdag 11/10 2012 39+4

Vaknar på morgonen och blöder lite, lite grand. Lite är i sammahanget ett ganska överdrivet kraftord då blödningen knappt kan skönjas med stjärnkikare men jag intalar mig ändå att den finns där och känner mig upprymd och googlar meningen ”blödning förlossning snart kanske visst är det så snälla säg att jag ska få barn nu genast helst igår” retarderat många gånger. Får till min stora förtjusning bekräftat att ja, någonting kan vara på gång. Känner av lite molvärk i magen och går och lägger mig i sängen hos J och föreslår att han stannar hemma ett par timmar under förmiddagen då det ”kanske är på gång”. Egentligen tror jag inte att det är på gång men tänker att det knappast kan skada och känner att det förmodligen är en av de sista morgnarna vi vaknar och bara är vi två. Vi kramas, lagar god frukost, städar i ordning lite i köket och pysslar. Jag har sammandragningar men då de mattas av under eftermiddagen så konstaterar vi att det inte blir något idag heller och bestämmer att J skall ge sig ut för att handla mat till någon avancerad middag som tar något överjävulskt med tid, allt för att tiden skall gå. Mitt humör blir domedags-pms gånger 1000 när tecknen börjar klinga av så det kan vara därför J ger sig av hemifrån. Överlevnadsinstinkt.

17.00 När J gett sig iväg till Ica Focus, den sjukt välsorterade matbutiken dit han de dagarna vi gnabbas åker för rekreation, lägger jag mig och kikar på någon halvgammal säsong av Greys anatomy. Jag gråter nästan av frustration över att behöva vara gravid i all evighet och konstaterar att det är lika bra att jag går och trillar av pinn. Tycker något O-HYGG-LIGT synd om mig själv här. Får jag inte föda kan jag lika gärna vara död (här ljuder det av små, små ledsna violiner i bakgrunden). Hinner precis påbörja ett avsnitt när jag känner att bebisen sparkar och det känns som att någonting knäpper till i magen, typ *FJOING*. Eftersom att jag i mina många ”förlossningstecken”-googlingar hört om kvinnor som beskriver att vattenavgången ofta startar med en knäpp tänker jag att det kanske har någonting med det att göra. Utan större förhoppningar testar jag att lite lätt krysta till varpå syndafallet kommer. Det är bokstavligt talat vatten överallt. I panik slänger jag mig ned på golvet med byxorna nere vid fotknölarna kalle anka-style då jag läst att det kan vara farligt med en vattenavgång om bebisen inte ligger fixerad i bäckenet. Med nakenrumpan i sovrummet (här forsar det fortfarande vatten) och överkroppen i vardagsrummet darrar jag mig igenom de telefonsamtalen jag behöver ringa. Ringer J utan att få svar och smsar någonting dramatiskt med versaler innan jag ringer till förlossningen som ber mig att komma in till Östra sjukhuset för kontroll omgående. Efter att ha konstaterat att det är riskfritt reser jag mig upp, ringer pappa och börjar förvirrat packa färdigt förlossningsväskan då jag inte vet om jag får komma hem igen. Detta har gett mig ett otroligt adrenalinpåslag och jag skakar mig genom lägenheten likt ett asplöv medan jag försöker samla tankarna och få ned något vettigt i väskan. Pappa kommer efter 10 minuter och vi packar in mig i bilen och åker för att hämta upp J vid spårvagnshållplatsen där han precis kommit av vagnen. Vid denna tidpunkt har jag redan börjat få värkar och de kommer med hyfsat jämna mellanrum. Det gör ont men jag känner mig exalterad. Nu ska vi kanske få barn!

18.40 Väl på förlossningen gör de ett CTG på mig där de konstaterar att det verkligen rör sig om en vattenavgång samt att värkarna nu kommer med ungefär 4-7 minuters mellanrum. De är ungefär en halv minut långa och gör ont, men är inte så farliga. (OBS, kan vara en efterhandskonstruktion då jag tycker mig minnas att jag då hade ”skitont”) Vid gynundersökningen konstaterar barnmorskan att jag inte har öppnat mig någonting och vi får åka hem i väntan på att förlossningen skall komma igång av sig självt. Vi får besked om att förlossningen sätts igång senast söndag morgon om den mot förmodan inte skulle komma igång av sig självt inom de kommande dygnen och blir sedan utrustade med pappersunderlägg att ha i bilen, sängen, soffan och överallt där jag kan tänkas befinna mig fram till förlossningen. Jag blir också utrustad med landstingets beryktade nättrosor (gudomligt sköna) samt ett par vuxenblöjor av imponerande storlek (för det ännu sipprande fostervattnet dvs).

Många beskriver det som sin största skräck att bli hemskickade från förlossningen, något jag på förhand själv var övertygad om att jag skulle se som mitt livs största nederlag. Att det skulle vara en besvikelse att få återvända till hemmets lugna vrå igen och att behöva vänta ytterligare på sin bebis. Den besvikelsen känner jag aldrig här. Tvärtom blir jag rätt glad över att få åka hem igen och tillsammans med J hinna vänja mig vid tanken på att vi snart ska få en bebis.

19.00 Hemma igen. J tillagar maten han tidigare handlade och dukar upp med lyxiga älgburgare framför teven medan jag tar ett hett bad och försöker ta mig igenom värkarna som kommer allt oftare och blir allt smärtsammare. Vi äter och ser samtliga matlagningsprogram på tevetablån, de som vi varje torsdag under hösten följt och suttit klistrade framför. Kockarnas kamp, hela sverige bakar och Masterchef. Allt är som vanligt och ändå är ingenting som vanligt. Jag får allt ondare och sätter på mig elektroderna till den TENS-apparat som mamma postat till mig. J klockar värkarna och mellan dom så målar jag naglarna medan jag tänker ”det här vet jag inte när jag får göra nästa gång”. Svärfar kommer förbi, dricker kaffe och lämnar sin bil hos oss, ifall vi behöver åka in under natten. Vi kramar om varandra och konstaterar att han eventuellt är farfar nästa gång vi ses.

23.00 Kvällen har sin gång och vid den här tiden tänker vi att det nog är bäst om vi försöker sova eftersom det verkar som att förlossningen ändå kommer att sätta igång hyfsat snart. Vi inser att det inte kommer att dröja fram till söndag morgon och att vi behöver all sömn vi kan få inför det som komma skall. När vi klätt in sängen i skyddslakan och lagt oss till rätta dröjer det inte länge innan jag inser att jag aldrig kommer att kunna klara mig genom natten på egen hand. Värkarna kommer allt tätare och gör allt ondare. Jag ringer till förlossningskoordinatorn igen för att höra vad hen tror och när hon hör mig frusta mig genom en värk säger hon att vi är välkomna att komma in till östra sjukhuset för att föda barn.

Fredag 12/10 39+5
00.25 Vi kommer in till förlossningsavdelningen och blir inskrivna på förlossningsrum 1, ett stort och fräscht rum med en förlossningsbädd med papperslakan samt en fåtölj som tilldelas partnern, i detta fall pater J. De kopplar återigen på en CTG-maskin på min mage för att undersöka hur långa värkar jag har. Värkarna kommer här med 2-4 minuters mellanrum och är ungefär en minut långa. Här har jag som sagt ordentligt ont och vi konsulterar med barnmorskan om vilken typ av smärtlindring som passar. Då jag i första hand önskar naturlig smärtlindring och ABSOLUT INGEN LUSTGAS får jag två panacod och ett bad upptappat till mig. (Många tycker att lustgas är himlen då det känns som att vara full men då jag hatar att vara berusad samt får panik och klaustrofobi om någon ens rör vid näsa tycker jag att det känns superläskigt)

01.25 Jag lägger mig i badet i ett nedsläckt rum och får våta handdukar på pannan av J som assisterar mig. Vi riggar upp en pall bredvid badkaret där vi ställer vår dator för att titta på The office. Det hela är väldigt mysigt men då jag verkligen har skitont blir jag inte i badet längre än någon timme. Jag får komma upp och bönar och ber om epidural, men får inte detta då barnmorskan menar att det är för tidigt in i förlossningsarbetet. J går och hämtar en gåstol i korridoren och tillsammans vankar vi runt, runt på förlossningsavdelningen. Varje värk brakar jag samman och hänger på gåstolen i tystnad, medan jag profylaxandas mig genom värkarna, något jag upplever fungerar väldigt bra när jag lyckas hitta fokus.

03.30 En barnmorska kommer in på förlossningssalen och gör en undersökning där hon konstaterar att jag är tre centimeter öppen. (TRE?!!? = Ledsen min)

Jag börjar nästan gråta av uppgivenhet då jag förstår att det fortfarande är otroligt långt kvar och att vi knappt ens börjat. Jag får sterila kvaddlar vilket gör helt ÖVERJÄVLA ont, men som ändå verkar fungera rätt bra då jag kan slappna av hjälpligt. Smärtan sitter, precis som den hela tiden gjort, mest i ryggen och gör det omöjligt för mig att fungera i skallen då den är så intensiv. Smärtan av kvaddlarna distraherar mig lite och jag lyckas till sist slumra till mellan värkarna, en liten stund.

Barnmorskan undersöker bebisens hjärtljud och konstaterar att hen mår alldeles utmärkt där inne, helt fri från stresspåverkan.

06.00 Är groggy av smärta och ber återigen om epidural, ett nackskott eller någonting som kan befria mig från denna sinnessjuka smärta. Barnmorskan konstaterar att jag är fyra centimeter öppen och att en epidural inte är möjlig riktigt ännu. Jag bryter ihop men kryper till sist ned i badet som hon tappat upp åt mig. Vi den här tidpunkten är jag sinnessjukt trött. Jag har varit vaken i nästan ett dygn varav stora delar av det dessutom varit under extrem smärtpåverkan.

06.50 Går upp ur badet och kräver en undersökning och att någonting görs. Här kommer det in en barnmorska som inte är min, som ska gå av sitt pass om tio minuter. Hon är stressad och pushar mig att ta lustgas. Jag förklarar att jag inte vill, men hon ger sig inte och till sist känner jag mig så överkörd att jag tar några andetag ändå. Jag blir yr, mår dåligt och börjar gråta för att jag är svag som inte står på mig. J ber henne ta bort lustgasen.

07.00 Ett nytt skift börjar och jag får en ny barnmorska som jag genast fattar tycke för. Hon är glad, sympatisk och börjar förbereda mig för en epidural samtidigt som hon ringer efter narkosläkaren. Hon förklarar att hon egentligen inte ”får” ringa vid den här tidpunkten men att hon är busig och kräver att hennes tjejer ska få den smärtlindringen de behöver. Stort ❤ på henne!

07.40 Här ramlar en kufisk narkosläkare in och börjar leka tusen frågor samtidigt som hen applicerar en skalpelektrod på bebbons huvud. När bedövningen i ryggen börjat verka för hen in slangen i min ryggrad och det börjar rycka konstigt i mitt högerben. Efter några minuters pysslande verkar det vara färdigt och jag får svara på ytterligare hundra frågor som läkaren verkar glömma bort svaret på i samma sekund som jag säger det. Epiduralen är satt och läkaren försvinner iväg. Mitt högerben somnar omgående, något jag märker när jag vill upp för att kissa. Med stöd av barnmorskan och J hasar/snigelsläpas jag in på toaletten där jag börjar kräkas våldsamt. I journalen står det från och med nu ”notering: kräks” ungefär 156 gånger. Efter detta är jag i himlen. Det gör fortfarande ont men är helt hanterbart. Jag känner värkarna och ett väldigt tryck på ryggen men kan somna ifrån smärtan. J får en madrass på golvet och vi båda lägger oss för att sova.

09.30 Från journalen: Välbefinnande. Både patient och blivande barnafader sover gott. God smärtlindring.

09.55 Får enligt journalen värkförstärkande dropp för att snabba på förloppet då mina värkar nästan stannat av på grund av epiduralen. Somnar sedan om.

10.40 Mår illa och kräks, kräks och kräks. Försöker kissa men kan inte stödja på benen och hittar inte musklerna som styr kisseriet. Får dropp med vätska och glukos, och ligger och är groggy och försöker överleva smärtan. Barnmorskan ger mig antibiotika som dropp eftersom att det nu är 18 timmar sedan vattenavgång och det föreligger en infektionsrisk. Hon sticker fel ett par gånger och hela armen blir blå.

Under ett par timmar nu ser tillvaron likadan ut. Jag kräks, andas mig igenom värkarna och försöker då och då äta något som barnmorskan sticker till mig. Hon gör både milkshake på jordgubbar och glass, små minimackor och flera olika sorters smoothies men allting bara vänder och kommer upp igen. Jag är mycket utmattad här.

16.45 Jag börjar få vad jag tror är krystvärkar. Det trycker på nedåt något sjukt och det känns verkligen som att jag håller på att bajsa ut en badboll. Barnmorskan tvingar mig att stå på knä med överkroppen lutad mot den uppfällda sänggaveln men det är svårt då jag inte kan styra mina ben. Jag har otroligt ont och vrålar flera gånger att jag vill ge upp, att jag inte orkar mer. Ibland är jag arg, ibland så ledsen att jag bara gråter. J försöker trösta och ger mig vatten med sugrör ur en liten kopp och lägger blöta handdukar på min panna som svalkar skönt. Detta håller på i flera timmar men jag får inte börja krysta enligt barnmorskan. Hon tvingar mig upp på knä, ned på golvet, upp på en pilatesboll som står på golvet i ett enda långt marathon, och jag vill efter två minuter i varje ställning bara ge upp, dö och lägga mig på sidan i sängen. Det enda sättet jag kan hantera hjälpligt. Jag mår fortfarande otroligt illa. Barnmorskan lämnar knappt rummet utan är där hela tiden och hjälper mig och peppar mig att orka lite till.

18.30 Ingenting rör på sig och barnmorskan menar att en läkare kommer att tillkallas inom en timme om det inte börjar hända något då förlossningen nu har hållit på så länge. Här vill jag ge upp och kasta ut någonting genom fönstret. Jag har inga krafter kvar men fortsätter precis som tidigare med hjälp av barnmorskan och J. Vid något tillfälle råkar J röra mig på ”fel sätt” precis när jag får en krystvärk vilket gör att jag lappar till honom. Han har i efterhand sagt att det inte gjorde något men det kan inte ha varit kul att ha fått den responsen. Jag har överhuvudtaget inte pratat någonting på flera timmar utan endast varit groggy och i extrem smärta, så pass att jag somnar mellan varje värk. (här kommer de med någon minuts mellanrum)

19.31 Jag är helt öppen och får prova att krysta. Egentligen händer det nog ingenting från början men när jag får prova krysta känner jag i alla fall att jag får lite nya krafter och att det händer någonting. Jag kan möta smärtan på ett helt annat sätt och jag känner mig urstark. Jag börjar ståendes på knä lutandes mot huvudgaveln av sängen men får efter en stund lägga mig ned på rygg, i den klassiska gynställningen. Det gör något jävulskt ont men på ett helt annat sätt som går att hantera. Jag frågar hela tiden hur länge det är kvar och de säger ”snart” men ingenting verkar hända. Jag vrålar, skriker, gråter och somnar om vartannat. En barsk undersköterska med något slags öststatsbrytning kommer in och knyter två knutar på ett underlakan, en till mig och en till henne. Hon slänger till mig lakanet och instruerar mig; när värken kommer ska vi ha dragkamp mot varandra. Jag känner själv inte när värkarna kommer utan upplever att jag har värkar hela tiden och får därför titta på skärmen bredvid mig för att kunna avgöra när jag ska krysta. Smärtan när jag känner barnet pressas genom min kropp är helt sinnessjuk och det som får mig att orka den sista biten är barnmorskans uppmaning att känna på huvudet mellan benen. Det är skrynkligt, känns konstigt och har lite hår på hjässan. Jag tar i med mina allra sista krafter.

21.38 VARDE LIV! Jag får upp bebisen på bröstet och gråter och skrattar om vartannat. Jag är lycklig och trött men mest vill jag bara ha ballerinakex. Faktum är att jag dör om jag inte får ballerinakex. En läkarstudent som står och gråter av blödighet skickas till vår förlossningsväska för att ge mig ett kex och några minuter efter att jag tryckt i mig några stycken kräks jag ymnigt igen, vilket gör precis ingenting. Vi har ju precis fått barn. Utan att gå in på detaljer så fixar barnmorskan det som behöver fixas efteråt (en blodig process) och efter någon halvtimme eller timme lämnas vi ensamma med vårt barn. Vårt barn med mina stora ögon, en stor mörk kalufs och tio små avlånga tår, sin fars.

Välkommen till världen, V.

20131211-213255.jpg

3 thoughts on “21.38 för tre år sedan

  1. Åh maj gadd, jag har väl läst denna förlossningsberättelse kanske 20 gånger, men sitter här med tårar i ögonen igen.
    Eh, ja alltså – jag HAR läst den tjugo gånger, för du var en av de personerna som ”normaliserade” det här med barn, graviditet och allt runtomkring, så att jag kände mig normal under MIN graviditet! De saker du skrev om – allt från vad gravida inte vill höra, till denna berättelse – hjälpte och stöttade mig otroligt mycket!
    Fattar inte varför jag inte skrivit och berättat det innan, men NU gör jag det iaf. TACK!!

    Gilla

  2. Åh lelle barn! Så himla fint!
    Rum 1 va fan riktigt bra trots att när vi åkte in trodde "undra när vi får gå till förlossningssalen för här kan en väl inte föda barn eeh".

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s