En quitter utan betyg

Jag gick ut gymnasiet med ofullständiga betyg. Ett samlat betygsdokument. Har jag sagt det? I tvåan och trean var jag så otroligt skoltrött att jag sjukanmälde mig själv var och varannan dag. Ibland gick jag på de roliga lektionerna, men långa perioder var jag knappt där alls. Jag var så otroligt trött på alltsammans, och kunde bara inte förmå mig att lämna in uppgifter i tid eller göra klart saker. Jag skämdes över att jag var sån, men jag orkade bara inte. Jag gjorde inget projektarbete, eftersom att jag redan på förhand hade räknat ut att jag inte skulle genomföra det.

En sån där som slutar med saker, innan de är färdiga. Det är jag det. Eller iallafall brukade det vara. För det hände någonting på vägen.

Efter några år ute i arbetslivet, ett misslyckat försök att läsa vid komvux på Mimerskolan i Umeå och en himla massa stöd och pepp från min syster, vågade jag mig iväg till en studievägledare på Göteborgs stad för att höra vad det fanns för alternativ för en sån där hopplös drällputte som mig. Jag fick veta att jag behövde läsa några kurser för att få högskolebehörighet och att det gick att göra på deltid och distans. Jag löste kurserna samtidigt som jag jobbade som barista på ett café i Brunnsparken. Samma höst gav jag mig fasen på att jag skulle prova att skriva högskoleprovet igen (hade skrivit det innan med ett rätt dåligt resultat) och köpte en högskoleprovsbok som på något sätt tog igenom. Det var tradigt, jag ledsnade, jag la för lite tid på det men jag klarade mig på något sätt ändå. Och plötsligt hade jag nyckeln för att ta mig in på universitetet, på nästan vilken utbildning jag ville.

Det där var så himla stort för mig. Jag fattar att ändå har haft förutsättningarna för att klara av det här och att jag inte är någon underdog, utan bara en latmask med lite dålig självkänsla, men för mig har det varit helt enormt att kunna slutföra en sån här grej. Efter min student (eller ja, min låtsasstudent) så hade jag sån jädra ångest i flera år för att jag hade fuckat upp min framtid så. Jag var så arg på mig själv som inte hade orkat mer, och samtidigt kunde jag i hela kroppen hur det kändes att inte kunna, att inte orka och att inte vilja.

Nu i januari tar jag min examen, fast jag brukade vara en sån där som slutar, ger upp och lägger av. Jag slutför en utbildning jag har hållit på med sedan januari 2011 och det är jag himla stolt över, för jag var verkligen helt övertygad om att jag inte var gjord för att gå i skolan. Att jag inte var en sån som kunde. Men vet ni? Det är jag.

Jag är också glad att Björklund inte lyckades sopa bort komvux och att det faktiskt går att få en andra chans om man inte är den en som orkar köra ända in i kaklet. Som är så skoltrött så att det blir fysiskt jobbigt att gå till skolan. Det gör ingenting att man inte orkar eller har förutsättningarna att göra det rätta och riktiga hela tiden. Livet är långt och det kommer fler chanser. Puss!

Namnlöst

11 thoughts on “En quitter utan betyg

  1. Heja dig! Jag är själv i samma sits. Mådde fruktansvärt dåligt i gymnasiet, hade ingen ork och gick ut skolan (Midgård, Umeå) med samlat betygsdokument. Skulle aldrig i mitt liv plugga igen, så jag ryckte på axlarna i några år men sen när plugglusten började dyka upp så fick jag sådan sjuk ångest över att jag inte ens skulle kunna göra något för jag hade ju ingen behörighet. Men jag gjorde som du, pratade med studievägledare, läste upp betyg på distans och gjorde högskoleprovet och nu sitter jag i Malmö dit jag flyttat och läser MKV på högskolan här! Heja mig också!

    Jag är otroligt tacksam över att jag fick en andra chans pga arbetslivserfarenhet och en del kurser som gjorde att jag ändå kunde anses behörig, och så ett högskoleprov på det såklart. Det gick, även om det krävdes lite jobb.
    Det som dock gör mig så jävla arg är att det återigen diskuteras om att alla samlade betygsdokument ska försvinna. Det senaste jag hörde är att från och med juli 2015 så kommer allas samlade betygsdokument, så som ditt och mitt, att helt enkelt sluta existera. Det leder till att tusen andra som befann sig i samma sits som oss kommer få det så oändligt mycket svårare att utbilda sig på högre nivå om de kommer på att de skulle vilja det. De kommer behöva läsa upp ALLA gymnasiebetyg på komvux, alltså tre år, alternativt gå folkhögskola i x-antal år för behörighet. Och det är så himla orättvist! Varför ska mitt VG i Svenska A försvinna, men hen som har fullt gymnasiebetyg har kvar sitt för evigt.
    Förhoppningsvis går inte det här igenom. Det som däremot är spikat och klart är att alla med samlat betygsdokument med kurser som inte går att överföra till det nya systemet (som att jag läste Yoga i 1an på gymnasiet) kommer att försvinna. Det betyder att en av mina bästa vänner som läste ett grafisktprogram som bara fanns i Sunne och som numera är nedlagd, som i skrivande stund saknar ca 500 poäng för fullt betyg kommer tappa ca 1300 poäng från och med 1 juli 2015, så vida hon inte hetsläser de saknade poängen fram tills dess. Helt sjukt.

    Nu kommer det här inte drabba mig på samma sätt längre. Tack och lov tog jag tag i det i tid. Jag har redan tagit mig in på högskola/universitet och får min utbildning (så länge jag klarar av den). Största kruxet är väl om jag skulle komma på efter vägens gång att jag vill bli något helt annat.
    Men är det inte sjukt att i ett samhälle där ”man SKA utbilda sig” så väljer man att sparka på de som redan ligger ner?

    (Inte meningen att basha ur såhär i ditt kommentarsfält men det gör mig så himla himla upprörd att det kan vara så här)

    Gilla

    • Tusen tack för din långa och fina kommentar. Och jag vet, jag har också läst någonting om det där men jag har för mig att det har rivits upp? Oavsett känns det ju som någonting som den nya regeringen aldrig skulle pusha för. Stor kram!

      Gilla

  2. Wow, stort grattis till dig!! Men jag tycker inte du ska förminska de svårigheter du hade till att det skulle handla om att bara vara en ”latmask med dålig självkänsla” – att inte orka, inte förmå sig att göra saker är på riktigt en jävla jobbigt utmaning. Det handlar ju inte om att man är lat, man klarar helt enkelt inte av att göra det där man borde. (Jag vet för jag är likadan. Om jag klarar av att skriva färdigt min uppsats tills våren så kommer jag att kunna ta ut pappren från en utbildning jag ägnat mig åt sedan… 2006. Det känns för jävla övermäktigt men att läsa det här inlägget gav mig en massa pepp. Tack för det <3)

    Gilla

    • Men du, vad fint skrivet. Och du har rätt, det är bara så himla svårt att ta det på allvar såhär flera år senare när jag inte känner så längre. Men du har ju givetvis rätt. Man får vara förlåtande mot sig själv!

      Gilla

  3. Pingback: Mina favoritbloggare | Emma

  4. Hej!
    Tack för att du delar. Jag känner igen mig!
    Jag har en ångestklump över min högskoleutbildning som jag genomfört, skrivit slutrapport för och redovisat. Det jag inte gjort är att fixa till de få, ynka, futtiga, synpunkter jag fick på min rapport. Allt jag behövde göra var att ändra och skicka in igen och jag hade varit klar. Denna ångest har förföljt mig sedan 2006, jag har tagit tag i det några gånger men alltid stupat. Men nån gång skall jag bli av med denna ångest.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s