Kanske handlar bara det om att inte vilja bliva stur?

Efter gårdagens inlägg om sorg kring saknaden av sitt tidigare liv fick jag drivor med fin respons från andra som känner samma sak. Er kan man alltid räkna med, era bästingar!

Det var någon som kommenterade inlägget som skrev att det kanske egentligen handlar om att det är svårt att gå vidare i livet och det träffade verkligen mitt i prick. För visst fasen är det så. Egentligen kanske det bara handlar om att föräldraskap vs inte föräldraskap är en så himla tydlig vattendelare mellan nu och tidigare. Knasiga upptåg har jag inte behövt sakna lika mycket innan, då det har varit rätt lätt att bara hitta på nya. Det är väl att förutsättningarna förändrats som är det som känns lite väl matigt att smälta.

Jag älskar att titta tillbaka på mitt tidigare liv. Det har jag alltid gjort. Jag älskar att titta på gamla bilder och tycker att en av de svåraste tankarna att tänka är den om att det som hänt förr aldrig kommer igen. Alltså jag får sådan existentiell ångest av det? Att de där bästa stunderna i livet, där man mått som bäst och njutit som mest, inte går i repris? VARFÖR I HELSKOTTA INTE DÅ?

Nej, jag får nog ta och skriva en motion om det här och lämna in den till de där som bestämmer här i landet. Tiden kan ju inte vara en konstant det inte går att göra någonting åt.

Anyways.

Även om livet tidigare kanske kryllade av mer spektakulära happenings, typ flashiga resor och roliga fester, så kan jag ändå känna att jag trivs himla bra med min tillvaro nu. Jag är sorgsen och saknig ibland, visst. Men nu för tiden är liksom grundnivån en helt annan. Den där lilla smörkäkande, bindgalna, pruttluktande, skitroliga bajsungen är ju liksom det bästa som hänt mig, även om hans inträde i livet gör det svårt att åka på crazy weekendresor till Baltikum. Trots (på grund av?) att livet kretsar kring någon annan istället för mig själv har jag det himla fint, mesta delen av tiden. Kanske handlar det bara om att jag måste börja acceptera och tycka att det är helt okej att ibland känna mig lite ensam och sentimental. Kanske måste jag också ta mig i kragen och försöka göra grejer som jag gjorde förut. Allt är ju inte omöjligt, det bara känns som det ibland.

Tusen tack till alla er som tog er tiden att kommentera mitt inlägg. ni är bäst. Här följer en liten bildkavalkad från bra stunder i livet.

Bulgarien 2 067 6:14:2011

Sommaren 2011 var jag reseledare i Bulgarien och jobbade skitmycket på Burgas flygplats

HPIM2104 7:22:2005

En annan gång, 2005 typ, var jag 17 år och skulle precis när skolan satte i gång fylla 18. Det innebar att jag hade en hel sommar där jag var för liten för roliga saker medan mina vänner var tillräckligt gamla. Det struntade jag i och åkte iväg på festivaler. Här på Trästock i skellefte.

ihpone julafton 016 10:19:2011

Sommaren 2011 bodde jag i Bulgarien, hade precis kommit igång med twitter och skrev skitmycket snuskiga DM med en kille som hette Jesper. Just nu är han och handlar mjölk tillsammans med den lilla skitungen vi har byggt ihop.

Iphone 2012 283 3:11:2012

Sen hände det här. Woops.

3 thoughts on “Kanske handlar bara det om att inte vilja bliva stur?

  1. Åh alltså. Jag gillar det här. Eller gillar att läsa. Jag är i och för sig inte förälder och ganska ung så har ju massa roligt framför mig (antar jag) men precis som du så älskar jag att titta tillbaka på allt roligt som har hänt, och faktiskt sakna det. Och alltid alltid får jag höra att jag ”borde släppa och gå vidare” och att jag ”har allt roligt framför mig”. Och att jag har allt roligt framför mig stämmer säkert men jag får ju fortfarande hjärtsnörp av att minnas allt det roliga. För det kommer ju aldrig aldrig komma tillbaka och jag kan sakna både platserna och människorna. Och det måste ju jag få göra utan att vara någon slags person som aldrig kan gå vidare med mitt liv men det är inte alltid det känns så. Fina inlägg av dig!!

    Gilla

  2. Jag kan också totaldeppa ihop över hur kul jag haft det, men inte nu. Även fast som du säger basnivån är så mycket högre nu. Oftast brukar det ske i samband med mens (brukar jag lättat inse efter någon dag, att jag aldrig lär mig!). Men också brukar jag få berätta för mig själv att det inte blir roligare än vad man gör det. Så då brukar vi hitta på halvtokiga uppstyr. Eller helt otokiga, som att plantera vitlök. Bara för mig själv att inse att livet är något annat nu som är minst lika fint.

    (kommer för övrigt ytterligare ett paket på posten. Nu fick även de sista, som-jag-tycker-så-mycket-om-men-aldrig-använt-leggingsen åka iväg till förmån för mer luft i garderoben).

    Kram!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s