Om att sörja förändringar

Det här är ett inlägg jag har sugit på rätt så länge. Jag har inte alls känt mig säker på om detta är någonting jag kan blogga om utan att det antingen låter helt skevt eller får det att låta som att jag känner massa saker jag inte gör. Men nu tänker jag att det får bli såhär ändå, för jag tänker att den bästa medicinen för ämnen som känns tabubelagda är att skriva, snacka och prata om dem. Jag är övertygad om att man måste kunna få lufta sådant som känns svårt och tufft. Det här inlägget har legat som ett utkast i fyra månader och skavt, men jag tror att jag måste få säga det här.  Så här kommer det, av precis den anledningen.

Det var inte alls länge sedan jag började kunna sätta fingret på hur jag egentligen upplevde graviditeten och spädbarnstiden. Det var rätt skönt när jag kom till insikt om detta. Skönt att kunna konstatera att jag under en lång tid hade behövt sörja och bearbeta förlusten av ett liv som gick i dvala i samma sekund som gravidpinnen visade på två blå streck. (Föreställer mig hur folk sträcker sig efter högaffeln för att dra ihop en lynchmob när jag är så fräck att jag använder ordet ”sorg” i samband med att jag pratar om en graviditet som resulterade i världens friskaste och gladaste barn)

Jag har tvekat om att skriva om det här eftersom att det känns som en petitess i jämförelse med andra saker som är värre. Ingen har varit sjuk. Ingen har dött. Det känns nästan lite förmätet med tanke på att det som hände var att jag blev mamma till en rosig liten bebis. Det är ju en sak som långt ifrån alla människor får möjligheten att uppleva, och någonting som på massa tänkbara vis varit det bästa som hänt mig. Men faktum kvarstår – att bli gravid och förälder har inte bara varit lätt och lyckligt för mig utan tvärtom sammankopplat med ett virrvarr av känslor. Både varma känslor och svarta och jobbiga sådana. För det HAR stundtals varit sjukt svårt att acceptera att jag inte längre kan leva som jag gjorde innan jag blev mamma. Vissa förstår säkert inte alls vad jag pratar om nu. För vissa är det ingen omställning alls, och till er vill jag bara säga grattis. Helt utan sarkasm, syrlighet och ironier. Men det har verkligen inte bara varit rosenskimrande för mig.

Ibland har jag känt mig så jävla ensam. Det har varit svårt att stå och titta på när mina vänner fortsatt leva sina utstakade liv medan det har känts som att jag har stått och stampat på samma ställe. När jag blev gravid var jag på en plats i mitt liv där jag trivdes väldigt bra med hur saker och ting såg ut. Jag läste vid ett program med en klass jag älskade. Jag hade en stor umgängeskrets där jag precis hade börjat lära känna massa nya, roliga människor. Jag var impulsiv, hittade på mycket saker och kände mig stark och självständig.

Jag antar att det finns en miljon sätt att hantera dessa känslor på och att det kanske bara handlar om att hitta sitt sätt, men för mig har det varit (och är fortfarande) skitsvårt att jag blev av med allt det där. Framförallt känns det så himla svårt att prata om. Som att min känsla av ensamhet förringar alla de fantastiska saker som föräldraskapet bär med sig. Som att det inte skulle gå att vara både sorgsen och glad över någonting som förändrat ens tillvaro så till den milda grad. Som att man inte skulle kunna få sörja den tid som varit, även om man trivs med den som är nu.

Jag vet inte. Känner någon av er igen sig?

Liseberg 1

 

36 thoughts on “Om att sörja förändringar

  1. Här känns det igen oerhört. Jag sörjer och är lycklig hela tiden. Tänk bara detta: när bästa vännerna en helgkväll impulsåker till en annan stad för att äta, gå på bio, umgås. Det funkar inte med små barn. Jag är alltid hemma och känner mig mer eller mindre alltid ensam. Har inte varit ute en kväll sedan innan äldsta föddes. Hon är 2,5 år. Försöker tänka att jag säkert kommer att sörja småbarnsåren när de är över. Fruktansvärt långt dit dock…

    Gilla

  2. (Först måste jag mest fnissa åt att relaterade inlägg är ”Säljes: Virkad penis/bajskorv.”)

    Sen vill jag gärna säga tack för du skriver om sånt här! Det är så många uppvirvlande känslor med att bilda familj och allt vad det innebär. Det är väl inte så konstigt att man längtar tillbaka till det som var tryggt och igenkännbart, även om det trygga för dig var att vara impulsiv?

    Jag själv är en gammal tant i en 20-nåntings kropp men utan barn. (Än?) Däremot kan jag sörja helt andra tidsperioder i mitt liv av andra anledningar. Ibland känner man sig mest otacksam över var man står idag och sådär. Men ibland vill jag vara nostalgisk och inte krävas att ~*leva i nuet*~ som nån annan jävla jag vet inte vad. Chanser man tog och inte tagit, allting påverkar ju och det är ju inte för intet man undrar vad som skulle hänt om man inte gjorde dessa val. Det är klart man kan vara nöjd med hur livet ser ut, men samtidigt sörja vad som skulle kunna varit. Så är iaf jag!

    Pokly!

    Gilla

  3. Guu nej. Jag håller med. Min son är tre och jag har fortfarande svårt att förlika mig med mammarollen och att inte alltid kunna göra det jag vill, som en självständig, mål-och karriärsinriktad person. Blir det bättre? Hur kommer man tillfreds liksom…?

    Gilla

  4. STOR igenkänningsfaktor!! Jag är ca 10 år äldre än dig vilket innebär att de flesta av mina vänner fick sina barn för flera år sedan. De har liksom tagit sig igenom småbarnsåren och vill nu hitta på massor av skoj och självförverkliga sig själva. Dessutom har jag ett karriärsjobb som jag älskar och som jag vill lägga mycket energi på. Denna situation har bitvis fått mig att må skit!! Riktigt jävla skit.. I vissa kretsar får man inte prata om sånt här A L L S.. Blicken från folk (oftast tjejer) kan vara helt vidrig. Som tur är har jag två bästaste bästvänner som supportar 100% och skriver saker som ”det ÄR asjobbigt med småbarn” till mig när jag smått spyr på att sitta hemma med mysbyxor och unge som får 6 tänder samtidigt.

    Tack för att du tar upp ämnet!

    Gilla

  5. Jag har själv inga barn men (tror iallafall att jag) förstår exakt hur du menar.
    Tänker mig att den dag jag skaffar barn så kommer jag ha samma tankar.
    Tycker det var modigt av dig att ta upp ämnet, är så trött på alla perfekta instagram-liv där kärleken flödar och man har tre barn som man älskar över allt annat, ett helt fläckfritt hem och ungarna har alltid de senaste märkeskläderna (hur har dem ens råd???) samtidigt som man inte alls verkar relatera över att man (iallafall enligt bilderna) inte träffar några vänner längre, alltid har mysiga hemmakvällar med sin partner på lördagkvällen (med några fint uppskurna frukter, hallå vad är det för fel på ostbågar??) och inte varit ute efter kl 19.00 på tre år. Endel uppskattar säker detta liv till 100%, men den del av mig som älskar redbull vodka och att dansa med mina vänner tills klubben stänger skulle sörja lite. Bra att du tog upp ämnet helt enkelt.

    Inser nu när jag ska posta kommentaren att den är jätteosammanhängande och inte alls logisk, men jag hoppas att du förstår vad jag menar. Du är ett geni.

    Gilla

  6. Jag känner igen mig så väl! Blev mamma för ett halvår sedan och har verkligen haft jättesvårt att acceptera och hantera denna major förändring. Trodde, kanske lite naivt (men hur ska en veta?), att en bebis skulle komma in i mitt liv och ta typ all plats, men det känns ju snarare som att mitt liv satts på paus medan jag lever finns och andas för den här lilla personen. Och så långt kanske det egentligen stämmer, det är kanske så det ska vara om en lyssnar till många andra mammor eller läser magasin osv etc. Men hur det än är med det så var jag ej beredd på omställningen. Och det är nästan tabu att snacka om har jag märkt för alla ‘gör väl allt för sina barn’ och ‘leva kan en höra när barnen flyttat ut’ och jag älskar också mitt barn över allt annat MEN OM EN LÄNGTAR BORT IBLAND DÅ?! Saknar att kunna vara spontan och saknar att ej känna skuld över att ibland vilja vara något annat än mamma.

    Gilla

  7. Hej igenkänningsfaktor. Har varit mamma i tre månader och det är ett år sedan jag plussade på stickan.

    Jag vill inte vara utan min dotter för allt i världen men jag saknar mitt liv! Jag saknar att festa och vara full, jag saknar att slötitta på tv hur länge jag vill, jag saknar att ha en välstädad lägenhet, jag saknar mina jeans, jag saknar att ha nagellack och jag SAKNAR MITT UNDERLIV!

    Gilla

  8. Hej!
    Har en dotter på drygt 2 år och känner igen mig till 100%!!
    Jag är 25, ingen av mina vänner har barn utan pluggar antingen sin drömutbildning och lever ett härligt spontant studentliv och den andra halvan är färdiga med pluggandet och har skaffat sig superjobb. Kan känna mig så misslyckad och när jag tar upp detta med dom så peppar dom på ett sjukt bra sätt och säger att jag bara gjort allt en annan ordning, och min tid kommer. Men när?? Brottas med såna här känslor dagligen samtidigt som jag (känner mig tvungen att säga) att jag såklart aldrig skulle vilja byta bort min underbara tös mot något annat! Men en stor sorg är det, ja. Kram till dig och jag hoppas att vi kan förlika oss med våra nya liv snart!

    Gilla

  9. Jag känner igen mig. Jag längtade efter barn, kämpade för att få barn. Var världens lyckligaste med ett sjukt snällt barn. Men. Jag hade inga vänner med barn. Plötsligt försvann umgänget (inte helt) och andra beslutade åt mig att jag inte kunde hänga med osv. Går igenom det en gång till nu med barn 2 för nu har de andra just fött barn 1, men 2 är lite meckigare än en. Osv. Får inte ens frågan om att gå ut och käka för att fira födelsedagar tex. Fast vi har möjlighet till barnvakt och inte måste ”släpa med” båda barnen. Vi är ändå borträknade i flera situationer.

    Tror ensamheten handlar mycket om att vara i ofas. Lite deppigt är det.

    Gilla

  10. Jag har inte barn men det är min rädsla, att det ska bli så. Att bli ensam, deprimerad och uttråkad. Att den verksamhet jag jobbat för att bygga upp i sju år och som äntligen börjar gå framåt ska läggas på is på obestämd tid och kanske aldrig vakna igen. Då har jag gett upp mig själv fullständigt, vill jag verkligen, vågar jag verkligen det? Så jag drar ut på det, och vet inte hur länge jag kan fortsätta göra det. Det är fortfarande ett event som ska klaras av, en till skidresa, en till något som gör att det inte riktigt passar bra i tiden. Och så det där med kroppen, jag tänker mig att jag ska se ut och känna mig som tjejen i ladan i Slither (se den om du inte sett den, en väldigt bra B-film!) och min rygg kommer inte palla och jag blir sängliggande. Jag ser alltså en lång depression framför mig i samband med det här. Inte pepp.

    Samtidigt ser jag fantastiska människor/kvinnor som verkligen inte gjort så. Nina Hemmingsson som har fyra ungar, hundar OCH hon lyckas ta hand om sig själv och sin karriär, vad det verkar som i alla fall. Man får väl använda sina positiva förebilder och göra det bästa av situationen. Barn är ändå rätt balla de med.

    Tack för ditt inlägg ❤

    Gilla

    • Det ÄR läskigt att skaffa barn, men jag skulle liksom aldrig ha bytt det mot en tillvaro utan nu. Sunt att du resonerar och tänker så kring det för det BLIR ju en sketastor förändring, det ska man ju inte hymla med.

      Gilla

  11. Det är inte bara du. Vi är många.
    Min son var planerad och oerhört efterlängtad. Och jag hade sett fram emot att ”stänga in mig”. Njuta av att göra inget annat än att gosa bebis. Och alla vänner längtade också såååå efter knytet. Men efter en, två månad så var nyhetens behag över och jag kände mig helt bortglömd. Jag grät ganska mycket, i min ensamhet, utåt måste man ju upprätthålla fasaden. Nu är han 2 år och nu sörjer jag (i förskott) att jag snart kommer vända upp och ner på hans tillvaro genom att skaffa nr 2.
    Men trots sorgen över förlorade saker, så är ju barn det roligaste, mest spännande och svindlande äventyr jag kastat mig in i!

    Gilla

  12. Fina Isabelle! Jag tror helt säkert att ALLA föräldrar har sina skelett och mörkare tankar, men det är inte direkt sånt man delar med sig av på internet. Sedan tror jag att man brottas med olika saker. Du fick ju t. ex. barn oplanerat och rätt tidigt i livet. Då är det kanske inte så konstigt att en del saker fortfarande lockar och det blir mer påtagligt att man har mer ansvar och är mer låst än andra. Det betyder inte att man är världens bästa mamma ändå! Kram!

    Gilla

  13. Nej, du är inte ensam (som dessutom synes på kommentarerna ovan). Inte tror jag det är så konstigt att man känner så heller, hela ens liv förändras ju faktiskt när man får barn. Det förändras på jättemånga bra sätt, men också på ett antal mindre bra sätt. Man har inte alls samma frihet som innan och man har ständigt ett ansvar för någon annan och det ansvaret går inte att bara stänga av när man känner för det.

    Själv insåg jag t ex häromveckan att jag, som har ett ganska stort behov av att vara ensam ibland för att ladda batterierna, inte har varit helt själv mer än några timmar åt gången sedan vårt barn föddes för 4,5 år sedan. Annars är barn eller sambo alltid där. Den insikten slog ner som något av en bomb i min extremt hösttrötta hjärna och nu kan jag inte sluta drömma och fantisera om hur skönt det vore om sambon och barnet åkte och exempelvis hälsade på svärmor över en helg och jag kunde gå här hemma och skrota på egen hand litegrann. Men nej, istället kan jag se fram emot att vi imorgon åker alla tre och hälsar på svärmor över helgen. (Ja, jag är lite bitter.)

    Gilla

    • Åh, jag blir så glad när du delar med dig. Du skriver alltid så långa och fina kommentarer. Du kan inte ta och åka iväg någonstans själv en helg då? Ta in på något billigt hotell i din stad eller kanske låna en sommarstuga eller dylikt av någon? Ta dig en helg själv?

      Gilla

  14. Tack snälla du för detta inlägg. Jag har inte några barn än men däremot är jag i ett stadigt förhållande sedan massor av år tillbaka och nu har jag dessutom kommit i den ålder ”då det börjar bli dags att skaffa barn” om man ska lyssna till normen. Tidigare har människor i min närhet med glimten i ögat frågat om ”det inte är dags för er snart” men numera frågar de nästan uppmanande ”vill inte DU ha barn?!”. Då är det krångligt för mig att förklara att jag älskar mitt liv som jag har nu så fruktansvärt mycket att jag har svårt att vänja mig vid tanken att byta ut det mot bajsblöjor och vaknätter (då avslöjar jag inte heller att jag varit gravid tidigare men valt bort det av just den anledningen).

    Jag vill ha nog ha familj en dag men precis som du så känner jag att den dagen det händer kommer jag till viss del vara glad men även sörja. Sörja mitt engagemang i mitt jobb, i våra resor. Sörja min förlorade frihet, självständighet och den tid då jag kunde lägga all tid och alla pengar på mig själv. Sörja tiden då jag och min man bara var vi. Sörja en förlorad ungdom. En epok som aldrig kommer tillbaka.

    Tack för att du visar att det faktiskt finns fler som tänker som jag. 🙂

    Gilla

  15. Ja!
    Jag har precis nu tänkt så mycket på detta. Jag flyttade till Göteborg hösten 2012 för att börja plugga. Då var jag gravid. Det syntes inte än då, och jag höll det hemligt för mina nya klasskompisar så länge det gick. För jag ville att de skulle vilja satsa på att lära känna mig. Att jag inte skulle avfärdas som gammal/tråkig ”lever ett helt annat liv”, ”kommer ändå hoppa av studierna”. För jag skulle INTE bli en tråkig morsa. Som bara var hemma med familjen, som bara pratade om sitt barn, som hela tiden var trött, skulle hem tidigt, bli avbruten av sitt barn 100 gånger under ett telefonsamtal, inte göra spontana grejer, aldrig vara sminkad och med rena kläder. Det GÅR ju faktiskt att ha barn och samtidigt vara med, samtidigt vara cool.
    HA! Det kanske det gör. Men inte för mig. Uthålligt frågade klasskompisarna om jag skulle med och fika efter skolan eller hänga med på fest/bio/pizza/konsert ikväll när jag kom tillbaka efter ett halvårs föräldraledighet. Men nej, jag ville inte. Jag hade ju varit ifrån min bebis halva dagen, jag cyklade ju hem som en dåre efteråt. Saknaden värkte i hela kroppen. Framförallt brösten eftersom jag fortfarande ammade. Och sambon hade varit själv med en krävande bebis hela dagen och räknade (antagligen) minuterna tills avlastningen kom hem. Mycket har förändrats, nu är han 20 månader. Jag har kunnat göra saker, men inte så ofta och inte spontant. Så med tiden har jag räknats bort. Och det känns så sorgligt och ensamt. Istället har jag umgåtts med andra föräldrar. Ofta jättetrevligt! Men tomt. Antagligen för att alla andra som får barn är minst 10 år äldre än mig. Det enda gemensamma är barn. Som den överanalyserande människa jag är så tycker jag mig alltid känna att det är dem, 30+ åringarna, och så är det jag. Jag är med, men ändå inte.

    Gilla

  16. Men åh, vilket fint svar på min förra kommentar! Vad glad jag blir att du tycker det, själv känner jag emellanåt att jag babblar för mycket 😉 Jo, jag har verkligen funderat på att ta in på ett hotell eller så något dygn, vi får se om jag får tummen ur. Idag bär det i alla fall av till västkusten, ska vinka mentalt åt dig imorgon när vi åker in till Universeum 😀

    Gilla

  17. Hej!

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag blev gravid när jag var 22 och fick barn när jag var 23. Hade precis rest runt i Syd och centralamerika och höll på att skriva kandidatuppsats. Under min föräldraledighet trodde jag att jag skulle gå under. Pappan jobbade natt 12-timmarspass 5 dar i veckan och när han var hemma sov han. Jag bodde flera pendel och busstationer från alla som stod mig nära och förresten var de upptagna. Ingen annan hade barn. Och mamma var ju bara 50+ och jobbade mycket. Jag var SÅ ensam. Tvättstugan stod för min egentid och var min fristad:(

    MEN! Nu känner jag mig genuint lycklig, utan slingor av sorg, för första gången. Beror förvisso på en rad omständigheter som att jag har flyttat, utbildat mig till mitt drömyrke och separerat. Men också för att nu är jag 26 och det känns som om världen ligger framför mina fötter igen, som den gjorde förut. Ju större mitt barn blir ju mer kan jag återta det som var mitt. Och samtidigt få uppleva allt det fantastiska med att ha en frisk och underbar unge som jag älskar mest av allt. Samtidigt har folk omkring mig börjat skaffa barn och jag känner 0% stress med att skaffa fler när jag ser dem i sina praktiska frisyrer och stress och sömnbristögon…som jag hade när INGEN BRYDDE SIG *blandar en drink* *sorry not sorry*

    Gilla

    • Oj hej, jag hade missat den här kommentaren. Gud vad fint att höra att du känner dig lycklig nu. Jag kan känna likadant angående att folk går omkring med småttingar nu. Fast med ett litet styng av längt/saknad (tills jag kommer ihåg att man aldrig fick sova). Kram!

      Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s