När livet är allt det där emellan

Det finns så många saker jag har tänkt blogga om. ”Den där sjukt banala och populistiska texten om föräldraskap måste jag ta och slakta på bloggen sen” kanske jag tänker någonstans mellan morgonkaos och förskolehämtning, och så glöms det liksom bara bort. För när ska jag ha tid med den?

När jag kommer hem på eftermiddagen så är det liksom bara att hänga upp regnkläder, plocka upp post från mattan, laga någon halvers middag, umgås med barn, borsta tänderna på barn, lägga barn och sen är kvällen slut. Kanske orkar jag och kärleken omfamna varandra i en kram, äta en bit ost och streama något avsnitt av något matlagningsprogram där en mansgrisig jury får härja fritt – men det är också allt. Jag drömmer och tänker om kurser jag vill gå, maträtter jag vill laga, träningsformer jag vill prova, filtar jag vill virka, mappar jag vill sortera, vänner jag vill träffa, okända jag vill lära känna och restaurangbesök jag vill göra och så liksom… blir det inte av.

Jag har lite svårt att förlika mig med att livet är allt det här som händer i förbifarten och att det liksom inte kommer att komma något magiskt sen när allting blir gladare, roligare och lättare att ta tag i. Jag är ju en riktig latmask och passiv jävel till och från, och jag vill inte sitta på min dödsbädd och känna att jag hade velat göra en massa saker jag aldrig gjorde. Hur gör man för att våga prova nya saker och få tummen ur att göra alla de där sakerna man kanske egentligen hade velat?

Har ni gjort någonting som har förändrat era liv i vuxen ålder? Berätta gärna!

(PS: Den populistiska skittexten var förresten den här av Fi som har delats på facebook en miljard gånger. Författaren passar på att berätta hur alla andra gör fel, hur hon själv gör rätt och hon utgår hela tiden från att det som funkar på hennes barn borde funka på hela världen. Det kan finnas poänger i att vissa barn kanske skulle behöva tydligare gränser men jag får rikspanik på människor som tror att sättet på vilket de uppfostrar sina barn är det rätta eftersom att det ju faktiskt fungerar på den knodd de själva uppfostrat. Ringer dessutom ungefär en miljard varningsklockor av att hon pratar om uppfostran och lydnad kring skolbarn utifrån hur hon hanterar sin tvååring. Prata gärna uppfostran, men läxa inte upp andra på grunderna att något funkar för dig. Det är jävligt drygt och rövigt. Puss)

isabelle

6 thoughts on “När livet är allt det där emellan

  1. Något som har förändrat mitt vuxna liv är att börja med roller derby! Jag är en typiskt kvällstrött människa som aldrig har haft ork att träna (eller göra något alls) på kvällarna (somnar istället i soffan vid 19). Nu har vi träningar vid 21 och jag har sån energi! Blir så otroligt peppad av att både träna och att umgås med så fina, feministiska, coola och starka brudar. Det är mitt tips till alla!

    Gilla

  2. Jag har känt exakt likadant sedan barnet kom. Har lyckats med några förändringar men andra inte. Det som funkat är att göra veckoplanering på söndagar. Vad som ska ätas, handlas, fixas och göras. Då får jag mer kontroll över tiden. Nu lyckas vi göra roligare middagar, utflykter ibland och mer tid för hobbys. ( Tex kanske planeringen säger skogsutflykt onsdag eftermiddag då fixar vi en soppa på tisdagkvällen som bara kan värmas på)
    Det som jag ännu inte lyckats med är den sociala biten. En anledning är att de jag känner inte har barn och är sådär härligt spontana som jag inte kan/vill vara längre. En annan är att jag är för lat.

    Gilla

  3. *igenkännings*
    en bra grej som jag INTE GJORT men som ändå har skett är att barnen har blivit större. Du lever fortf i småbarnsåldern. Glöm aldrig att även om barnet är ”lättsamt” så är det supersupersupermegamycket att göra när det gäller dessa små individer som inte sköter sig själv nåt vidare bra.

    Gilla

  4. Jaha, är det DEN texten folk menar (har sett flera kritisera en text om föräldraskap). Den har delats EXTREMT flitigt i mitt flöde och jag har försökt läsa den, men var tvungen att sluta pga IRR. Håller med dig fullständigt.

    Håller med i övrigt också. Nu är mina småttingar 6 och 8 (har tonåring också, så de går for evah under benämningen ”småttingar”) och nu har jag ju relativt mycket tid som jag KAN lägga på egna intressen. Jag har en nischad blogg så den får lite love and affection nu, men allt det där andra jag vill göra i livet… Det händer inte mycket på den fronten och orsaken är nog mest att jag varken vågar eller orkar. Liksom. Så himla lätt att bli bekväm och skylla på massa grejer (som ju oftast låter ganska trovärdiga, när en lever småbarnsliv).

    Det kanske är bra att ge sig själv deadlines? Det här vill jag göra, så innan xx ska jag ha gjort det.

    Gilla

  5. Vilken fin text!! Har inga barn men vardagen räcker ju till ändå. Jag har medvetet försökt komma på olika saker jag vill göra, ta tag i, folk jag vill träffa osv för att inte bara jobba bort allt liv. Skrivit upp, bokat saker långt i förväg, osv. Tyvärr med varierande resultat. Tanken finns där och ibland lyckas det men jobb går tyvärr före det mesta hur jag än gör.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s