En egoists bekännelser

Det gäller inte mig.

Många år av mitt liv hade jag den meningen som ett mantra på repeat inne i mitt huvud. Den satt liksom klistrad på insidan av mina ögonlock och loopades i mina öron. Min tro på att jag har varit något slags undantag har både gett mig saker men kanske framförallt ställt till det för mig. För oj, vad oskön jag har varit. När jag har malt på och bara pratat om mig själv, trots att jag hatar när andra människor gör det, har jag tänkt att det är okej för att det är jag som gör det. När jag glömt bort att ringa eller kommit för sent, har jag tänkt likadant.

Det gör ingenting, mina vänner vet hur jag är. Det gäller inte mig. Det är ju helt okej när det är JAG som gör det.

Det var först för några år sedan jag insåg hur oerhört oskön den här förlåtande inställningen till mig själv måste ha gjort mig. För det är väl klart som fan att människor uppfattar mig som ett rövhål när jag gör saker som jag hade hatat när andra människor gör. Det är väl klart att människor hatar när jag tar upp all plats som finns i ett rum eller kör över människor i ett grupparbete. När jag gapar och skriker och fjantar mig. Det är väl klart som fan att mina vänner har blivit galna när jag har lånat saker och inte lämnat tillbaka dem. Eller när jag har tjatat hål i öronen på dem med mina kärleksbekymmer dag ut och dag in, samtidigt som jag inte orkat lyssna på deras. Nä. Fy fasen vad jag skäms.

Det kanske låter som basic jäkla sunt förnuft, och det är det väl kanske också, men det är verkligen inte sådär jättelängesen jag tvingade mig själv att sluta tänka på det här sättet. Jag är verkligen inget undantag, och har aldrig varit. Nu är det den meningen som får gå på repeat inne i skallen på mig. Kanske gör den mig till en lite, lite bättre människa.  Jag kanske inte kan ställa saker som hänt tidigare till rätta – relationer jag pajat och vänner jag svikit, men kanske blir jag lite, lite härligare att ha omkring sig om jag behandlar människor så som jag själv hade gillat att bli behandlad. Kanske kan mitt ego krympa till en lite mer klädsam storlek om jag försöker ha lite självinsikt och vara lite mer ödmjuk.

Jag hoppas det iallafall.

IMG_5158_2

2 thoughts on “En egoists bekännelser

  1. Gud vad underbart det är när någon vågar spotta fram sina tankar utan att först låta dem massakreras av sociala normer, vett och etikett, rädslan för att trampa någon på tårna osv. Du har ett så härligt, naket och samtidigt vackert språk. Det är riktigt uppfriskande att läsa dina texter 🙂 Läste att du oroar dig för att du inte kommer hitta ett ”mediejobb” när du är färdigutbildad, men behåller du detta nakna, skarpa språk tror jag inte att det kommer bli några större problem för dig att på ett eller annat vis få dina ord sedda. I ett virrvarr av modebloggar är det så jäkla skönt när man lyckas trilla in skribenter som faktiskt bollar ”riktiga” tankar och engagerar sig i meningsfulla frågor. Kanon!

    Med vänlig hälsning, Angelica

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s