Om Astrid Lindgren-skavet i hjärtat

Vi har börjat titta en del på Astrid Lindgren-filmer här hemma i samband med att barnkanalen-appen kom och jag upptäckte att svt ständigt sänder olika Astrid-filmer. Nu hade jag kunnat låtsas och säga att vi självklart inte låter barnet titta på TV men det vore lögn då vi faktiskt gärna kryper upp i soffan ihop och tittar på barnprogram. BEKVÄMT OCH MYSIGT!

Iallafall så sänder barnkanalen en eller två Astrid Lindgren-produktioner i stöpet. För några veckor sedan gick det att se Vi på Saltkråkan, Bullerbyn och Lotta på Bråkmakargatan och nu för tillfället är det Madicken-filmerna som sänds. Vi har också spanat in en del Pippi på youtube och V tittar storögt och koncentrerat på dem. Många av dessa filmer såg jag massvis med gånger när jag var liten och gemensamt för samtliga är att jag kommer ihåg dem som härliga, somriga och ibland till och med lite läskiga. Däremot kan jag inte minnas att jag någonsin tyckte att de var sorgliga.

Vilken skillnad det har blivit på den fronten. Nu sitter jag alltjämt och snyftar när jag slås av historierna på vilka berättelserna vilar. Fattigdomen i Madicken. Hur Abbe får ta ansvaret för hushållet och julefriden hemma hos den alkoholiserade Herr Nilsson och hans fru. Hur jag som liten uppfattade Madickens klasskompis Mia som elak när hon i själva verket försökte hålla upp en fasad för att hon kom från ett fattigt hushåll. Alvas skam över att vara tjänstefolk, när hon får följa med på vårbal. Pippis saknad efter sina döda/frånvarande föräldrar, och fasaden hon håller upp inför Tommy och Annika. OSV OSV OSV. Jag fattade inte det här ALLS när jag var barn och ibland känns det som att jag överhuvudtaget inte ens har sett filmerna innan.

Antagligen beror det väl på att jag var superpriviligerad som barn och växte upp i ett medelklassigt villaområde.  Hur tänker ni om det här? Uppfattade ni de bakomliggande historierna i dessa berättelser som små?

8 thoughts on “Om Astrid Lindgren-skavet i hjärtat

  1. Jag kan inte kolla på Astrid Lindgren-produktioner utan att gråta ögonen ur mig. Och böckerna! Oj oj böckerna.

    Försökte läsa Bröderna Lejonhjärta för barnen men grät ibland så jag inte fick fram mer än små pip. Eller Allkäraste syster… Och Mio min Mio är så himla sorglig nu när man som vuxen inser att den misshandlade, föräldralösa lilla pojken sätter sig i parken och fryser hjäl.

    Hur hyllad Astrid än må vara så skulle jag nog våga mig på att säga att hon är underskattad ändå. Hennes böcker och noveller har så många lager och dimensioner i sig.

    Gilla

  2. Jag tror att jag tänkte att barnen i filmerna var så stora att de kunde hantera sin situation på ngt sätt. T ex Abbe var ju närapå vuxen i mina ögon. Nu när jag såg om Madicken för ngt år sedan var han en liten pojke på typ 13 år? So sad. Tror även att förr-i-tidenfattigdom hade ngt slags spännande romantiskt skimmer över sig när en var barn. Vi lekte ofta fattiga barnhemsbarn eller barn som gick och tiggde eller var hemlösa. Vi hade antagligen Astrid Lindgren och Kulla Gulla att tacka för det ^^.
    Jag längtar verkligen tills min son blir stor nog att se filmerna med mig, det känns som att de är ganska okej ur genussynpunkt osv eller? Lite tröttsamt att behöva förklara Pippis pappas yrke dock 😦

    Gilla

  3. Okej, glömde helt bort sagorna som Sonja nämnde här ovan. Börjar typ gråta bara jag tänker på Allra käraste syster eller Bröderna Lejonhjärta. Och sedan Sunnanäng och Spelar min lind, sjunger min näktergal, puh! Vilket berättargeni hon var!

    Gilla

  4. Jag måste förresten även nämna ”Slottet av is” av av Janina Kastevik. Den är inte alls lika briljant som Astrid-böcker men är ändå bra. Den handlar om två stycken systrar som bor med en känslomässigt och även fysiskt misshandlande förälder. De hittar en gömd knapp i hissen och upptäcker en ny värld, till en början idyllisk men sedan lika skrämmande som verkligheten de lever i. I den boken lyckas hon fånga det subtila i kränkningarna från föräldern. Jag är nästan säker på att hon själv måste vara uppväxt med det, för annars tror jag inte att man kan fånga det på det sättet. Är också osäker på om en person som inte är uppvuxen med en misshandlande förälder läser boken på samma sätt. När jag läste den grät jag.. Barnen klappade på mig och sa att det bara är en bok. Vad jag inte sa till dem är att det är verklighet för så många vuxna och barn 😦

    Gilla

  5. Åh det är ju en massa saker jag tänker på nu när jag ser Astrid Lindgrens filmer! Allt du skrev… Och den där scenen där Madicken och Lisabet sitter på taket och Abbe kommer dit och ba ”jag slår vad om att ni inte kan kasta en köttbulle i gapet på mig” och de försöker och försöker. Och jag nu inser att han antagligen gör så för att de inte har någon mat hemma och han är hungrig?! Alltså tårarna då.

    En grej jag tänker på med saltkråkan (som med Mia i madicken) är den där Lotta som kommer dit med sin pappa för att titta på snickargården inför köp. När jag var liten tyckte jag så illa om henne! Men nu när jag ser hur de andra barnen (som är typ sex stycken mot en?!) håller på och härmar henne med tillgjorda röster och håller på, då tycker jag synd om henne. Och det här med att Emil måste springa och låsa in sig för att undvika att bli slagen av sin pappa??

    En annan grej jag tänker på nu är kärlekshistorien mellan Alva och sotaren… Vad händer där liksom?!?

    Gilla

  6. Åhh, jag vet! Nej, jag minns inte att jag uppfattade dem som sorgliga när jag var liten. Möjligtvis den där hunden hos skomakaren i Bullerbyn, vars ägare var så elak mot den. Däremot tyckte jag Emils pappa var elak när jag var liten, det har ändrats till det motsatta när jag såg dem som vuxen, han är egentligen snäll tänker jag, och ser till att Emil alltid hinner undan… Men fy så jag gråtot med Pippi, Abbe och andra när jag tittade med barnen när de var små. Så mycket sorgligt! Fattighjonen i Emil och Kommandoran. Och Bröderna Lejonhjärta går bara inte att titta på, fast just den tyckte jag var sorglig redan innan jag fick egna barn…

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s