Blogghen ryter ifrån – Surkartar på internet

Ganska ofta känner jag mig självsäker. Jag känner mig lugn med var jag står, vilka åsikter jag har och hur jag är som person. Mina otrendiga kläder bekommer mig inte, min fäbless för sociala medier, min politiska hållning och mina åsikter känns rättfärdigade och bra.

Men så finns det ett fåtal personer där ute som med en enda mening kan få mig att tvivla på allt. Ifrågasätta mig själv och allt vad jag är. Det är egentligen helt löjligt för mest troligt kunde dessa personer knappast bry sig mindre om mig än vad de gör. Ändå känner jag mig så förbaskat… träffad av allt de skriver? Det är som att de liksom designar hela sitt budskap för att få människor att känna sig små och värdelösa?

Gemensamt för samtliga dessa surkartar är att
-De vet bäst och alla som inte gör som dem är idioter
-De klagar på fenomenet sociala medier i sociala medier
-De lägger absoluta merparten av sin digitala närvaro på att klaga på andra och att vara passivt aggressiva
-De riktar aldrig sin ilska/irritation mot en uttalad motpart utan använder sig av så kallade ”subtweets”. Alltså tweets som mycket tydligt är riktade mot någon särskild men som skrivs rätt ut i cyberrymden. (Typ som jag gör med det här inlägget)

Gemensamt för samtliga dessa surkartar är också att jag har börjat göra mig av med dem, oavsett hur häftiga och smarta de verkar vara. De stjäl nämligen så sjukligt mycket energi. Vad är grejen med att lägga all sin energi på att klaga och pika människor? Och nej, nu menar jag absolut inte människor som lägger mycket tid på att påtala orättvisor, förtryck och fucked up strukturer utan surgnetar som lägger all-energi-there-ever-was på att klaga på hur andra människor gör eller inte gör om typ banala grejer. Typ människor som ställer sig över folk som tar selfies/gör vardagsutmaningen på instagram/är öppet kära och pirriga/ägnar sig åt internetaktivism/debatterar på twitter/käkar tacos/käkar ekologiskt. Framförallt tycks olika uttryck för glädje och gemenskap hamna i skottgluggen för surpupporna?

Typexempel på utrop som hädanefter förpassar människor ned i den digitala sverkersoptunnan.

”Men snälla, lägg upp fler bilder från vardagsutmaningen. Era liv är så himla intressanta”
”Åh, berätta mer om när du var gravid. Jag bryr mig så himla mycket om din moderkaka SNÄLLA BERÄTTA”

OSVOSVOSVOSVOSVOSV

Såhär känner jag då!

20140317-221116.jpg

Snälla! Berätta mer om hur överlägsen du anser dig vara alla andra. Det är så charmigt och roligt att lyssna på och du får verkligen alla runt omkring dig att känna sig uppskattade och bekväma DU ÄR SÅ HÄRLIG!!!1ett

(Obs, medveten om paradoxen detta inlägg är men väljer att försvara det med att det är en engångsföreteelse)

Förresten tycker jag att vi bara överhuvudtaget kan sluta följa folk av pliktkänsla? Det behöver inte vara bittra jävlar som får dig att må dåligt, det kan lika gärna vara människor som vi kanske egentligen inte hade velat lägga tid och energi på. En rasistisk släkting, en gammal klasskamrat man inte längre har någonting gemensamt med eller den där vännen man oftare är osams än sams med. Ska vi göra en deal? Om du gör dig av med energitjuvar och folk du är med på grund av en pliktkänsla så gör jag samma sak.

Klara färdiga gå!

9 thoughts on “Blogghen ryter ifrån – Surkartar på internet

  1. Precis så! Anledningen till att jag tröttnade på Twitter är just detta. Även om jag ju inser att jag enkelt hade kunnat undvika det genom att avfölja dessa personer. Grejen är ju bara det att det ofta är personer som, precis som du skriver, en känner att en borde följa och som också kan vara skitroliga/-intressanta. Det blir väldigt lätt högstadieaktigt med hyllade personer som är som de populära i skolan som alla vill vara kompis med och ha koll på.

    Och nu är jag möjligtvis lite dubbelmoralisk, men jag tycker det är skillnad på att klaga på helt oviktiga grejer som bara går ut på att vara elak och håna andra och lyfta sig själv (= mobbing) – och att klaga på de personer som gör så. Syftet blir ju ett annat. Himla skönt och befriande, tycker jag, att läsa att det inte bara är jag som känner mig träffad och tar åt mig. S’atte – bra inlägg!

    Gilla

  2. Jag håller verkligen med. Ibland blir jag alldeles matt över elakheter som folk skriver. Det är svårt att fatta varför folk tar sig tid att skriva cyniska kommentarer för att någon har skrivit om lite vardagslycka, eller kärlek eller goda måltider. Om det är så störande borde det gå snabbare att klicka sig vidare än att ödsla tid på att tänka ut och skriva ner elakheter.
    Mår de bättre sedan om de har grumlat glädjen lite för en vän?

    Gilla

  3. Jag sitter rödgråten och uppkrupen i soffan och vet inte vart jag ska vända dig riktigt men jag kom att tänka på det här inlägget du skrev och tänkte dela med mig av det här som förundrar mig och gör mig ilsken på samma gång. Mörkrädd.
    Alldeles nyss sa jag upp kontakten med en av mina vänner. Jag la nämligen upp en bild på Facebook på chefsgubben från färjan som sa att kvinnor inte borde dricka alkohol. Då smsade kompisen o ba ”vadå har du själv blivit våldtagen eller, du startar så många diskussioner om det ämnet. Du hatar så mycket” och jag svarade att det är väl inte så konstigt. Vi hamnade i ett samtal om när det är våldtäkt och inte (?!) och mina varningsklockor ljöd i huvudet så högt att jag fattade ingenting. Vad fan säger han? De tjejer som vill ligga och sedan påstår att de inte ville för att de fått ångest för att de legat runt, de tjejerna är äckliga. Såna har jag råkat ut för, sa han, och det är fan inte våldtäkt!

    Jag bara??????!!!!!! Försökte förklara och fråga och diskutera så att han skulle ”komma på” att nämen herregud hur tänker jag. Men det blev bara värre och jag grät och skakade på huvudet och begrep verkligen inte hur vi hamnade här? Hur har jag missat hans hemska värderingar? Och jag tänkte att det här är så stort och avskyvärt att jag kan inte ha kontakt med honom, det går inte. Jag bad honom ta bort mitt telefonnummer och inte kontakta mig och sen grät jag ännu mer. Den här människan som jag har ringt och pratat hemligheter med mitt i natten. Gråtit för, kämpat för, lidit med.

    Vi lärde känna varandra för mer än tio år sedan. Människor med fruktansvärda åsikter finns verkligen överallt. Jag känner mig helt chockad. Okej vet inte hur jag ska avsluta. Men jag ville väl bara skriva ner det så att det blev mer verkligt och så att jag förstod att jag gjorde rätt. Nu gråter jag inte längre. Jag gjorde rätt.

    Tack för att du finns.

    Gilla

    • Men hej fina du. Fy vad modigt gjort av dig. Det är sannerligen varken enkelt eller kul att klippa med människor man tycker om men som inte får en att må bra. Så imponerad nu. Massa kramar och kärlek! (förlåt för sent svar)

      Gilla

  4. Pingback: Två saker jag stulit från Underbara Clara - aversioner Djungeltrumman.se

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s