Att alltid bli sist vald på gympan.

Imorse satt jag och lyssnade på senaste avsnittet av Karin & Saras podcast när jag plötsligt fick lite svårt att andas. Karin berättade om sin barndoms upplevelser av skolidrott och hur negativt laddade dessa var. Skammen över att behöva vara långsammast när en ska springa och det ska göras på tid. Igenkänningen var så otroligt stor.

Så länge jag kan minnas har idrott, sport och träning varit extremt ångestladdat för mig. Hela låg och mellanstadiet var jag i princip den enda tjejen som inte tränade fotboll och det har format min relation till motion och hur den ser ut än idag. Jag minns tillbaka på hur jag alltid var långsammast på idrotten. Hur jag aldrig blev vald, hur jag alltid kastade bollen kortast och hur jag alltid hade den absolut sämsta tiden på 60 meter. Hur jag hade ont i magen inför de obligatoriska friluftsdagarna med friidrottstema.  Vetskapen om att jag skulle vara långsammast, sämst och en belastning för dom av mina kamrater som eventuellt fick mig på sin sida, sitt lag. Om jag ens var där, det vill säga.

Det kanske är lätt att säga att det där minsann är 20 år sedan och att jag borde lämna det bakom mig, men det är inte så enkelt. Jag känner en oerhört stark ovilja inför att träna och det är inte för att jag tycker att det är jobbigt att anstränga mig fysiskt. Nej, jag känner en stark ovilja att gå till gymmet eftersom att jag är livrädd att hamna på ett löpband där jag inte vet hur jag ska knappa med inställningarna. Där jag kanske har ett så dåligt flås att jag måste kliva av och gå hem.

Jag känner mig rädd för att hamna bredvid någon på ett gym som ser att jag helt uppenbart inte har en aning om vad jag sysslar med. Att jag lyfter vikterna fel, att jag är dålig eller svag.

Jag vill knappt ens tänka på att gå på ett aerobicspass där min dåliga koordination ger sig till känna och jag är idioten som inte hänger med. Som inte fattar. Som inte orkar hänga med.

Jag önskar att min introduktion till motion och idrott hade handlat lite mindre om att vara bäst. Om att vara snabbast, göra flest mål och att klättra högst. För jag var aldrig den personen och efter att väl ha halkat efter tog jag mig aldrig heller dit. Jag blev sist vald, folk i utelaget gick skrattandes fram när det var min tur att slå i brännboll och jag hade alltid den sämsta tiden på 60/100/400 meter. Om jag ens orkade springa hela sträckan. Jag önskar att skolidrotten inte hade varit så resultatorienterad och att det hade funnits ett bättre sätt att säga ”alla ska med” än att låta barnen välja egna lag till fotbollen. Varannan person tills byket återstod. Idrotten som ska finnas där för att främja folkhälsan. Nja säger jag.

Det kanske faller sig naturligt om en kommer från en familj där motion och sport är ett ständigt inslag. Där kärlek till idrott och motion gör att både föräldrar och barn rör på sig, men det gör inte jag. En ska inte behöva komma från ett släkte av hurtbullar för att kunna trivas med skolidrotten. Det är väl liksom det som är poängen med skolan, att alla barn ska kunna få samma förutsättningar oavsett vad de har med sig i ryggsäcken när de går hemifrån. Vi var många som inte gjorde det, som aldrig blev valda på gympan, som vande sig vid att vara till besvär och som hellre dör än att gå till gymmet. Det är synd, för jag vet hur otroligt bra jag mår av att träna när jag någon period lyckas ta mig förbi ångesten och bygga upp en tillräckligt bra kondition för att ens våga gå till gymmet.

Men däremellan. Då är jag bara den långsamma tioåringen som blev skrattad åt och som än idag hellre sitter på filten när kompisgänget grillar och ska spela fotboll.

skidbackeIsabelle, 11 år. Skidbacken i ammarnäs, första gången jag åkte slalom.

14 thoughts on “Att alltid bli sist vald på gympan.

  1. jag går på en särskild del av gymnasiet som på min skola kallas kämpe, och det är till för folk med diagnoser, svårigheter i skolan etc. Idrotten på kämpe är ärligt talat drömmen! Läraren har verkligen en sån där ”alla ska med”-anda, delar alltid själv in oss i lag för att det inte ska bli någon som blir vald sist, och är superpedagogisk. Hen tillåter inga taskiga ord i gympasalen och peppar alla.
    Önskar att du hade fått ha hen i idrott i stället 😦 Det känns som att den vanliga skolidrotten är typ bara till för de som redan sportar, ”aa ni andra kan ju kolla på hur [insert sportfantast here] gör och försöka följa efter!”

    Gilla

  2. Jag blir så ledsen när jag läser detta, för det stämmer ju verkligen! Bästa idrotten hade jagpå gy mnasiet när vi var en klass med bara tjejer. 30 brudar med främst humanistiska intressen, men som vi kickade ass på gympan! Favoriten var mattrugby! En behövde liksom inte oroa sig för att bli omsprungen/tacklad/hånad av någon bufflig hockeykille.. Känns tyvärr som att idrottslärarna har svårt att få till vettiga aktiviteter när det börjar bli fysisk skillnad på tjejer & killar (typ högstadiet) eftersom det ska vara så tävlingsinriktat.

    Gilla

  3. JA, Exakt så. Jag har alltid känt mig sjukt obekväm i alla idrottsliga situationer eftersom jag alltid varit långsammast, svagast, sämst. När den enda uppmuntran en fått har varit ”Amen ta i lite då!” eller ”Du kan väl i alla fall försöka?” när man just tagit i så att man nästan svimmat och ändå inte är hälften så bra som de andra. Eller helt enkelt bara glömts bort, som de gånger lärarna redan har gått när en väl kommit tillbaka efter den där obligatoriska kilometersrundan i skogen.

    Och så undrar folk varför ungdomar rör på sig för lite.

    Gilla

  4. Usch gumman! Jag känner verkligen igen mig från min egen barndom och känner mig delaktig i hur det blev för dig. Borde ha peppat dig!! Känner också igen känslan inför att gå på ett gym med alla konstiga maskiner och vara rädd att bli till åtlöje. Men idag har jag genomskådat mig själv och för min del så erkänner jag – om än skamset – att jag egentligen inte någonsin – ever har varit intresserad av träning i någon som helst form, eller är rent av allergisk att ens tänka tanken, och att det är där skon klämmer för min del, men att jag ännu i medelåldern emellanåt kan känna av grupptrycket – att man ”borde”. Att jag sedan efter 40 smala år blev en tjockis är kanske inte konstigt. Men jag önskar att det inte skulle kännas så fruktansvärt hemskt att behöva ägna sig åt någon som helst fysisk aktivitet.

    Gilla

  5. Åh, jag säger bara fy fan! Den där ångesten när lag skulle väljas, paniken över att kanske bli vald sist, lättnaden när man inte blev det, vidrigt. Fick mig att minnas ett visst tillfälle när vi spelade basket och jag fick tag på bollen, dribblade som en gud och hörde jublet i bakgrunden och kände mig bäst och snabbast i världen. Tills jag insåg att jag sprang åt fel håll. Vi hade ju bytt sida i halvtid. Ropen jag hörde var folk som skulle stoppa mig från att göra självmål. Skammen, alltså. Mitt stoltaste ögonblick byttes i ren skam och jag vill fortfarande gömma mig när jag tänker på det, så här 30 år senare.

    Gilla

  6. Hej, knuten i magen, svetten på överläppen och huvudet på spiken! Det tog inte många sekunder innan jag i tanken flyttats tillbaka till mellanstadiet och ser hur en efter en blir vald tills det ”bara är skiten kvar” – jag och kanske nån mer that is. Det hände till och med att det laget vars tur det var att välja ”gav” bort en till de som redan hade flest. Skammen. 😦 Men mina två värsta grejer handlade inte om att väljas bort egentligen utan det var 1: Den förhatliga redskapsgymnastiken, där det inte lämnades något som helst utrymme för rädslan. Den liksom bara schasades bort som om det inte faktiskt var själva rädslan som fick mig att misslyckas. Och 2: Simningen. Jag hade ingen vattenvana över huvud taget och förväntades kunna prestera lika bra som de som hade tillgång till en sjö halva året. Jag simmade så långsamt, blev varvad och fick aldrig tid att leka i äventyrsbadet med de andra pga tog dubbelt så lång tid för mig att öht klara av det. Till slut kändes det inte som någon idé alls och idag är jag snart 30 och vågar varken gå till gymmet eller simma på djupt vatten. Oj, förlåt för den ofrivilligt emottagna bikten. Ville mest stämma in och säga att jag håller med och känner igen mig så fast inte riktigt fattat förrän jag läste det här vad som egentligen är roten till mitt gymångest och varför jag inte vågar mig dit förrän jag tränat upp mig hemma först. (Som om det skulle hända på riktigt.)
    Men ett stort problem är väl egentligen att de som läser till idrottslärare är de som sprang snabbast, gjorde flest mål och presterade bäst på den egna skolidrotten. Det finns liksom alldeles för lite utrymme för medkänsla med de som inte är som de var. Antar jag.

    Gilla

  7. Hej!
    Jag blir så jädra ledsen när jag läser sånna här texter. För jag är idrottslärare, på gymnasiet, och brottas med hur jag ska lägga upp mina kurser bra för alla. Jag blir så arg på ”kollegor” som låtit barn välja lag och som sätter betyg med hjälp av måttband och tidtagarur. Alltså, jag hoppas och tror ju att de inte är/var behöriga lärare och jag hoppas och tror att det faktiskt är bättre nu (är med i två olika facebookgrupper för idrottslärare och de är så engagerade i sina elever, alla sina elever).

    Jag lägger inte så mycket fokus på att vara duktig på sport utan har som personligt mål att alla ska hitta former att röra på sig som de är bekväma med. Jag tipsar om sätt att hemmaträna, går igenom hur man ska göra på gymmet (använde mig senast denna veckan av frasen ”så om du gör såhär så behöver du inte vara rädd för att ”göra bort dig” på gymmet”) och sådant. Jag ber nog dock ofta mina elever att kämpa/försöka- hu, jag hoppas verkligen inte jag skapar någon sådan ångest som du och övriga kommentatorer beskriver.

    Pust, jävla ångestjobb att få folk att göra saker med sina kroppar- inför andra. MEN jag tror faktiskt att det är bra att idrott och hälsa finns i skolan och jag tror att alla mår bra av att röra sig på något sätt.

    Tips till dig då, Blogghen: youtubeträna! fitness blender har massa pass. Å gillar du yoga finns the yoga solution. Tror Katta Kvack och gänget har en tipssida kopplat till sin träningsblogg moveitmama.?

    Kram!

    Gilla

  8. Det kunde vara jag som skrivit det där… Känner exakt lika. Fan vad synd att gympan så totalt förstör träningslusten för folk,när syftet väl borde vara precis det motsatta. Får fortfarande en klump i magen när jag tänker på de där jävla gympatimmarna. På min skola (7-9) brukade de sätta upp resultatlistorna från friidrottsdagarna i korridoren. Så att verkligen _alla_ visste vilka som var sämst på skolan.

    Gilla

  9. känner så mycket igen mig från högstadiet! innan dess hade jag en jättebra lärare som koncentrerade sig mer på att alla skulle ha roligt än att vara bäst, men när jag började högstadiet fick jag en lärare som är allmänt känd som.. eh.. en mindre bra gymnastiklärare. hon brydde sig inte ett skit om huruvida man försökte, utan enbart om resultaten och även om jag inte var jättedålig fanns det så många som höll på med idrott på fritiden att jag i princip blev dålig iallafall. gymnastiken var det mest plågsamma genom hela högstadiet och det tog länge innan jag alls ville göra något träningsrelaterat igen. tror skolgymnastiken är någonting som förstör allt med träning för många, eftersom den ser ut som den gör (och ofta har sådana lärare som den har..), vilket är hemskt synd.

    Gilla

  10. Skolidrotten var verkligen sämst på alla sätt. Bara inriktad på folk som redan är idrottsintresserade. Jag hade folk i min klass som spelade fotboll och bandy. De var alltid bäst på allt. De tyckte idrott var kul eftersom de alltid vann så de fick alltid välja vad vi skulle göra. Det blev alltid typ brännboll eller innebandy eller volleyboll eller nåt annat. Som var i lag. Som jag alltid blev vald sist till. Och jag kunde aldrig reglerna. Usch. Så sämst.

    Min bästa idrottslektion nånsin var i typ nian när alla skulle ansvara för sin egen lektion, typ som övning att styra upp grejer, så jag och två tjejer till hittade på en lek som vi kallade för Joel Leken. Man satte på Joel Bitar-låten på repeat, tog fram alla saker, hopprep, plintar, mattor osv och sedan band man för ögonen på en utvald elev och så skulle alla andra, som alltså kunde se, försöka träffa den blinda med föremål. Så himla sjuk lek, men vi var så trötta på allt. Jag tror ändå att läraren var ganska nöjd och vi fick godkänt.

    Gilla

  11. Pingback: | Jag <3 gympaläraren

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s