So long motherfuckers – Blogghen och den obefintliga PMDDn.

Ni som har följt mig ett tag vet säkert hur mycket problem jag har haft med PMS-besvär. PMS som visade sig vara PMDD och som förstörde mitt liv, två veckor i stöten.

Ni vet kanske också att jag fick medicin utskrivet för det och att jag numer äter ett SSRI-preparat mellan ägglossning och mens. En medicin som har lagat mitt turbulenta humör och gett mig en månad fri från hormonella berg och dalbanor.

Nu är det dags igen och jag käkar det där himla pillret med ett leende på läpparna *ler pillertrillare*. Nej men allvarligt, såhär i farvattnet efter diskussionerna om vad personer som föder barn egentligen ska behöva stå ut med bara för att det är natuuuuuuurligt, känns det rimligt att även nämna även detta jäkla hormonmupperi och att det faktiskt går att få hjälp om en tillhör de där procenten av alla menshavare som får så grava PMS-besvär att de inte kan fungera normalt. Att en borde ha rätt att få hjälp att må okej utan att behöva stånga sig blodig. Att en inte ska behöva stå ut med vad som helst, till skillnad från vad den här muppen tycker.

 Förr handlade det om hysteri och nervositet, senare på 1900-talet om klimakteriet. Kvinnor måste få vara arga och irriterade utan att sjukliggöras! säger Birgitta Hovelius, professor och läkare inom allmänmedicin i Lund till Sydnytt.

Ja alltså. Det handlar ju inte om att jag är ”lite arg” eller ”lite irriterad”. Det handlar om att jag inte vill kliva upp på morgonen. Det handlar om att jag två veckor varje månad fick ett hormonpåslag som gjorde mitt liv så svart, jobbigt och nervöst att jag knappt ville kliva upp ur sängen. Jag trodde ofta att hela världen konspirerade mot mig, att alla mina vänner och pojkvänner hatade mig, att jag inte kunde någonting och att det var lika bra att jag gick och tog livet av mig. För jo, ibland var det faktiskt precis så illa. Blir förbannad när någon får det att låta som att vi borde UNNA OSS ATT FÅ VARA LITE ARGA!!

Ja alltså, jag unnar mig att vara arg när jag är arg. Till exempel nu. Fastän artikeln är gammal, fastän jag vann och faktiskt fick min medicin och fastän det här egentligen inte är någonting som påverkar mig nu. Men jag blir arg ändå, för att det är så himla himla många som går omkring och mår dåligt och inte ens vet att det faktiskt finns hjälp att få, och som när de VET att den finns kanske inte ens får den eftersom att sjukvården ofta inte vill skriva ut hjälpen. Hjälp som kanske hade kunnat ge en lättare tillvaro, om en bara hade fått prova.

Vill ni läsa vad jag mer har skrivit i ämnet så finns det här:

Min PMS gestaltad av djur
Dagsformen
Äntligen får jag bukt med eländet!
Sing hallelujah

Och här finns en wikipediaartikel om PMDD och här finns sidan Livet med PMS

Och så ett litet bonusinlägg för alla er PMSers där ute.
Västvärldens värsta gråtlåtar ala Blogghen

20140219-231254.jpg

20140219-231319.jpg

9 thoughts on “So long motherfuckers – Blogghen och den obefintliga PMDDn.

  1. Så sinnes skönt för dig, jag kan ju bara ana, är förskonad från värsta sortens PMS men blir förbannad å era vägnar. Ramlade över ett stolpskott på twitter igår som ba ”om nu feminister är så rädda för att föda barn så kan ni ju skita i att sprida era gener och låta oss riktiga kvinnor göra det…” mkt naturlighetsvurmande.

    Vilket jag hatar. All sjukvård är ju förfan att gå emot naturen att kämpa och stånga sig blodig. Jag tyckte i mitt stilla sinne att hon kunde ju då leva sitt liv fullt ut naturligt då, men avstod att kommentera för det var svårdiskuterat med foliehatten. ”Åh, vi ska leva som vi är skapade, och män och kvinnor är skapade för olika ändamål” *kräks*

    Ahhrg, jag blir så arg! Och nu har jag inte sagt nånting eg med denna kommentar men aja. Du är bra!

    Gilla

    • Haha, ja jag såg. Uppenbart troll. Men det är i sanning läskigt att den attityden lever och frodas på bred front. Vad är grejen liksom? Varför ska en behöva ha ont och må dåligt när det finns hjälp att få? Det är naturligt att bryta foten också…

      Gilla

  2. Så himla skönt att premalexen gör det den ska! Önskar verkligen jag vågade ta den, men alltså, nej. Kräkfobin tar över. Jag har redan illamående av mig själv varje dag (magbesvär tror jag?) så att ens riskera att bli mer illamående isn’t worth it. Hoppas stenhårt att KBT hjälper istället… och att det typ växer bort någon gång… eller nåt. Men visst är det sjukt vad fan vi ska tvingas utstå. Pms två veckor, mens 8-9 dagar, fysiska ägglossningsbesvär/känningar 4-5 dagar. Är livet något annat än mens? I don’t think so!

    (Alltså detta att man måste träna huvudräkning för att kunna kommentera på din blogg? Hilfe! Eller kanske ”sicken tur”?)

    Gilla

    • Tips om du vågar dig på’t igen. Var otroligt nyäten och belåten. Ta den sent så sover du bort det mesta av yrseln. Redan tablett 2 är det mycket mycket mindre symtom och redan dag 3 brukar jag vara helt biverkningsfri. Men fattar om du inte vågar, man kan må riktigt mycket räv första dagen om man har otur. ❤

      Gilla

  3. Jag har faktiskt upptäckt min egna PMDD med viss hjälp av dig och din blogg – så stort tack för det! Visste faktiskt inte ens att det fanns innan jag läste din blogg, även om det dröjde lite innan min mycket sega hjärna kopplade att mina extrema dalar varje månad också kunde vara PMDD.

    Birgitta Hovelius verkar ha en god tanke bakom sin kritik, för naturligtvis ska kvinnor kunna vara arga och irriterade utan att man skyller på PMS och hormoner, men det här är ju en helt annan sak. Ja, kvinnor ska få vara arga och irriterade när det är rimligt och befogat. Den ilskan jag känner mest varje dag (med en veckas undantag då jag känner mig ”normalt” och ännu en vecka då jag mest deppar och tycker synd om mig själv) är däremot allt annat än rimlig och befogad. Kvinnor måste också få ha rätten att vara sjuka och bli faktiskt bli sedda som sjuka och inte bara inbillningssjuka. Jag har ganska ofta tankar om att min familj nog skulle ha det bättre utan det här irrationella monstret som dyker upp stup i kvarten, dvs. om jag inte fanns. Det är inte friskt att känna så, det finns ingenting som befogar att jag går runt och känner så när det finns hjälp att få. För är inte det största problemet egentligen att kvinnor aldrig är sjuka på riktigt i samhällets ögon?

    Gilla

    • Vilket himla bra och klokt svar. Och vilken tur att du upptäckt din egen PMDD. Eller ja, upptäckt och upptäckt. Fått ett namn på den och en tanke om att det faktiskt är ett syndrom och inte bara en dålig dag. Och jo, visst har hon en poäng men jag fattar liksom du inte varför kvinnor alltid ska behöva stå uuuut med allt möjligt! ❤

      Gilla

  4. Pingback: Hormoner, schmormoner - aversioner

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s