”Det där gillar du nog inte, lilla du”

Ända sedan V började äta vanlig mat har vi varit relativt obekymrade över vad hen äter och hur hen äter det. Blir det kladdigt och världskrigsstökigt så får det bli så (även om det finns få saker som sätter igång tandagnisslande såsom luddiga makaroner under strumpan gör) och vill hen smaka någonting så får hen göra det. Det är liksom inga problem. Vi har hela tiden varit överens om att mat ska vara någonting roligt och att vi ska göra vårt absolut bästa för att ingenting ska vara konstigt, äckligt eller tabu.

Därför blev jag förvånad när jag häromdagen kom på mig själv med att säga ”nämen hjärtat, det där gillar du nog inte” när barnet sträckte sig efter någonting ”vuxensmakande” på min tallrik, typ parmesanost. Jag var tvungen att stanna upp ett tag, tänka till och sedan inse att jag nog visst dikterar vad barnet ska tycka om, och i en långt mycket större utsträckning än vad jag själv har trott.

I den världsbraiga boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två” så skrivs det väldigt mycket om att barns beteenden och preferenser i mycket formas av på vilket sätt omgivningen reagerar på dess beteende. Jämför typ ”Nämen Oj Pelle, har du prinsessklänning på dig?” med ”Vilken härlig klänning du har på dig”. Även om inget av dessa bemötanden är direkt negativt så signalerar ändå det första att Pelle gör någonting som inte förväntas av honom, att han avviker från normen och att det han gör är någonting konstigt, överraskande och därmed också indirekt fel. Kapitlet om detta etsade sig verkligen fast i hjärnan på mig och efter det har jag försökt tänka jättemycket på det, när det kommer till beteenden, kläder och val av lekar.

MEN! (Och hejda mig här om jag har fel för nu spekulerar jag mest)

Tydligen så har jag helt missat tänket när det kommer till vad ongen äter. För vem är jag att berätta för barnet att hen inte gillar senap? Eller att den här sillen nog inte smakar så bra? Eller att hen nog inte får smaka den här starka osten eftersom att det inte passar? Så länge det inte är någonting som riskerar att göra ont (typ en hög extrastark habanero), är farligt (en hög med glasbitar) eller är direkt ohälsosamt så kanske jag ska låta bli att begränsa ongens nyfikenhet? Hamnar vi i en-enda-maträtt-landet så gör vi det men det känns ju dumt att jag ska säga åt min onge att hen inte gillar grejer, utan att först låta hen bestämma det själv. Därför har jag bestämt mig för att så långt det är möjligt uppmuntra (men aldrig tvinga) ongen att käka det hen vill och att aldrig reagera med förvåning eller chock om hen verkar gilla det, även om det är sillmarinerad vodkastrudel med äggcrostini och mandel.

Kommer det en dag (vilket det mest troligt gör) då ongen bara vill käka makaroner så får det göra det, men jag vill inte att det ska bero på att våra förväntningar på ongens matintresse bara rymmer spektrat makaroner <—-> fiskpinnar. 

Image

Hur tänker ni runt det här?

17 thoughts on “”Det där gillar du nog inte, lilla du”

  1. Exakt samma! Vi har ju kört BLW hela vägen och en viktig grej för mig har varit att Emil också ska få styra smakerna, så han har fått smaka av allt vi gjort oavsett hur ”barnovänligt” det anses eller inte. Vissa saker har han ratat, men vissa saker har han älskat. nu har han en ganska blandad smak vilket såklart är skönt. Och än är vi verkligen inte i träsket där han bara äter en sak vilket är SJUKT SKÖNT!

    Gilla

  2. Hej!

    Jag bor i Frankrike och här vet jag att barnen ofta får äta väldigt varierat och smaka på det mesta, och därför är inte barnen ”kinkiga” när det gäller mat. Och ska jag vara ärligt så har jag aldrig hört ett franskt barn säga ”det är äckligt” eller ”Jag hatar broccoli”. Det är tack vare att de från att de är små får äta vad vi kanske kallar ”vuxenmat”. Oj, nu blev det väldigt många situationstecken känner jag! 😉

    Bra inlägg!

    Gilla

    • Hej! Vad roligt att höra! Jag har alltid varit av uppfattningen att vi själva formar våra barn, men jag har ju förstått såhär senare att alla barn ÄR olika redan när de kommer ut och att det bara är ett visst mått av saker man faktiskt kan påverka själv. Däremot så vill jag fightas för att vi så småningom ska kunna käka samma grejer, hela familjen, precis som vi gör nu! 🙂

      Gilla

  3. Vi var nog lite väl självgoda från början och trodde att ”vi var annorlunda” och att vårt barns enorma aptit skulle hålla i sig bara vi fortsatte servera allt, MEN nu är han två år och extremt bestämd angående vad som är gott (makaroner, mackor, potatis, fiskpinnar, ägg, ärtor, pannkakor, frukt, välling) och vad som är äckligt (typ resten, eh nästan i alla fall). Ofta på kvällarna vägrar han heeelt äta middag och slänger maten åt alla håll, målar med såsen över hela bordet och spottar ut det han ev smakat på golvet. Puuuuh tålamodsprövande….. ibland låter vi honom bara gå från bordet och helt enkelt skippa middagen, ibland ställer vi tallriken vid tv:n så att han ev ”råkar” äta medan han kollar Bamse och ibland kapitulerar vi och kokar typ makaroner eller gör extra mycket välling… att tvinga i barnet mat känns verkligen inte rätt, men vill inte heller bara göra en sort. Svår balansgång.

    Gilla

    • Känner igen det där! Misstänker att vi är lite väl lyckligt lottade nu och att det bara är en tidsfråga innan hen bara går bananas med kräsenheten, men en kan ju få hoppas att mat fortsätter vara roligt och att det funkar bättre att uppmuntra än att utgå från att vissa saker är ”äckliga” 🙂 Ville verkligen inte låta som någon självgod von oben-förälder som ba ”Alla andra har sig själv att skylla för att deras barn käkar makaroner” så jag hoppas att jag inte gjorde det… Isåfall får du slappa till mig med en gammel fesk!

      Gilla

  4. När jag var två år gammal sa tanten i ostdisken ”nämen den här är lite för stark åt dig” när jag ville äta Västerbottenost, någon som var och är en av mina absoluta favoriter. Mamma fnös åt henne. Jag blev iofs kräsen ändå fast lite annorlunda kräsen. På något underligt sätt lyckades jag trots min egen petighet uppfostra en unge som äter i stort sett allt. Hon är nu 15 och provsmakar fortfarande allt. Äter gladeligen broccoli, gravad lax, svamp eller vad annat man placerar framför henne och så har hon varit hela tiden. Det var ju ruggigt bekvämt när hon var liten och åt samma som alla andra så att man slapp specialfixa något åt just henne.

    Gilla

  5. Vi var så himla nöjda tidigare att vi hade en unge som minsann åt allt och i rejäla portioner dessutom. Nu vid 3,5 är dock bilden aningens annorlunda. Det mesta vi säger att vi ska äta möts med ”jag tycker inte om det”, oavsett om det är en rätt hon brukar äta eller något helt nytt. Vår princip är att man åtminstone måste smaka innan man kan säga att man inte tycker om något och det står vi fast vid (självklart inte med någon form av tvång).

    Ibland lagar vi särskild mat åt henne om vi ska äta något som vi vet att hon verkligen inte äter, men som vi gärna vill ha ändå. Andra gånger anpassar vi lite till henne, som häromdagen när vi gjorde lammfärsbiffar med fetaost i, så fick hon en utan feta. I övrigt får hon äta det hon får i sig, ibland blir det bara pasta eller potatis, andra gånger bara kött. Det som känns lite konstigt (läs ångestframkallande) är att hon äter mindre portioner nu än hon gjorde för 1,5 år sedan. Vi tröstar oss med att hon verkar äta på förskolan i alla fall…

    Gilla

  6. Vår tvååring älskar både oliver och saltgurka. Vi tänker nog ungefär samma – onödigt av oss att begränsa om det inte är farligt, eller kött som vi inte äter. 🙂 tänker att ett stort smakregister bara är bra och att hon kanske inte blir så låst i tanken – att gilla en sak idag men inte imorgon är ok!

    Gilla

  7. Ja, ba kötta på med allt! Jag tror ärligt det blir jättebra. Att få prova, känna, smaka, tidigt. Eventuellt vara med när maten tillreds när man är äldre. Se hur saker förändras när de kokats, stekts, flamberats. 😀 Ungars smaklökar förändras välidigt mycket under deras första år, så det är ba passa på när barnet verkar gilla typ spenat, så länge det går. Tror också som du skriver på matglädje och inte tvång.

    Jag fick smaka öl som typ treåring (MEN GUUUUUUU GER DU ONGEN ALKOHOL ELLER SOCIALEN NÄSTA?!?!?!?) och det var nåt jag verkligen gillade. Idag tål jag varken lukt eller smak av nån ölsort ever.

    Gilla

  8. Bra tänkt, tycker jag! Min man är tyvärr väldigt kinkig när det gäller mat, äter inte en hel del grejer, granskar alltid maten noga, petar osv.. Frustrerande som tusan!! Vi har haft många diskussioner om detta, då jag kan bli rent arg på hans beteende. Men nu när Ellie sitter med vid bordet funkar ju inte det riktigt.. Problemet är väl att jag inte vill att hon ska lära sig att det är ok att aldrig smaka något, pilla i maten & sådant, som vuxen. Eller spelar det egentligen någon roll? Nu när jag skrev det lät det ju ganska mycket som en småsak.. Återkommer om detta efter lite mer tankeverksamhet!!

    Gilla

  9. Lille I är ganska kräsen (tvärtemot sin mor som alltid har älskat mat). Han var seg med att börja äta, vilket gjorde mig stressad för jag ville verkligen dra ner på amningen. Jag var också nervös över hur det skulle bli på dagis, men där äter han så klart nästan allt. Även fisk som han alltid ratat här hemma. Det enda målet han äter hemma nu på vardagarna är kvällsmaten men den kastar han mest bort. Jag tycker att det är så svårt det där. Jag kommer absolut aldrig att tvinga honom att äta. Ibland får han gröt istället eller sånt han verkligen äter (typ pannkaka eller makaroner) men vi kan ju inte ge honom det jämt. Eller? Jag tänker att han nog kommer gilla mat i framtiden, och eftersom han äter det mesta på dagis så gör det mig mindre stressad över kvällsmaten och helgerna.

    Gilla

    • Det kan ju verkligen vara så sjukt ångestladdat det här med mat, men jag tänker nog att det absolut viktigaste är att inte tvinga barnen till eller hindra dem från något. Sen vet jag inte alls om det stämmer, men några av mina egna värsta barndomsminnen är när jag har behövt äta upp någon kall potatis som blivit kvar som jag VERKLIGEN inte velat ha. Det är ju bara att tänka på hur man är nu i vuxen ålder. Hade jag uppskattat om någon hade tvingat i mig någonting jag tycker är direkt äckligt? Nja. Mvh spekulativ spekulerarnsson

      Gilla

  10. Sonen 15 månader har perioder då han bara äter vissa grejer. Har varit rätt bekväm av mig o nästan bara gett burkmat då han satt i halsen så mycket i början. Men nu äter han knappt brukar och ska smaka allt vi har på tallriken. Även om han har haft samma på sin tallrik kan ju det på våra tallrikar smaka annorlunda. Det enda jag kan komma på att jag sagt ”det där gillar du nog inte” var gul rå lök. Men ungen åt, och gjorde så söta miner!
    Låt barnen smaka allt är min filosofi. Och äter du det äter barnet det. Försöker få sambon att äta grönsaker.. Spännande att lära en 15 månaders och en 27 åring om nya smaker samtligt!

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s