Den sabeltandade bebishen.

I förra inlägget kunde ni läsa hur jag tänker mig att jag snart ska sluta amma. Denna önskan växer sig något snabbare för varje dag nu när barnet börjat använda de stackars köttbananerna som tuggleksak.

Här hade man kanske kunnat tro att bitandet sker högst oplanerat och att hen liksom RÅKAR nafsa lite för att hen inte riktigt lärt sig hur det här med tänder fungerar.

Tillåt mig hånskratta.

Här handlar det om inget mindre än välplanerade och sadistiska attacker som sker när jag minst anar det. Vanligtvis brukar själva attackbettet infalla lagom tills dess att jag känner mig som mest avslappnad och kärleksfull. Inte sällan tänker jag något i stil med ”åh, det är här så mysigt att jag nog kommer att amma tills hen tar studenten” precis innan de små sylvassa risgrynen tränger sig in i pattköttet på mig. Här skulle man ju kunna tänka sig att själva hugget är nog rent smärtmässigt, men ICKET! När det gör som ondast och jag vrålar som absolut högst brukar hen, med bröstet fortfarande i ett järngrepp mellan käkarna, fyra av ett riktigt vinnarsmajl för att sekunden efter börja DRA sig ut. Ungefär som man gör när man vill få ut det sista ur en påse nötcreme, ni vet?

När jag har vrålat och svurit klart och vi har blivit kompisar brukar allt återgå till att vara supermysigt och så precis när jag börjat slappna av igen så BAM *spelar filmmusiken till hajen*

*hitchcockvioliner ljuder*

Kommer det att finnas något kvar av småtuttarna när vi ammat klart? Kan man lära en åttamånaders hur man låter bli?

HALP

20130606-121848.jpg

11 thoughts on “Den sabeltandade bebishen.

  1. Bella du skriver så otroligt bra! Tyvärr finns ingen patentlösning, men vi är många som känner igen oss. Och tänk då minns vi bara myset! Snart gör du det också. Kram o lycka till med allt….. Och låt oss få veta hur det går:)

    Gilla

  2. Hah, älskade dott. Jag kan komma ihåg känslan..b la från dina risgryn när du skriver. Men som Ellen säjer. Man minns bara myset när tiden fått gå litegrann:) Men det kanske är naturen som säjer att snart vill jag gnaga på torkat renkött istället:)

    Gilla

  3. Funkade med min unge att trycka honom närmre bröstet när han bet, då öppnade han munnen i ren förvåning och i för att andas om näsan är täckt liksom. (Nej, jag kväver inte min avkomma, men det är en ren reflex)

    Gilla

  4. herregud vad glad jag är att jag:

    1. hittade dig av en slump på IG. dina bilder+kommentarer förgyller min feed.

    2. såg att du hade en blogg, tog mig in på den, läst massamassa inlägg och tycker att du skriver helt sjukt bra och roligt och din bebiz är så söt så att jag knappt vågar eventuellt skaffa en egen pga rädd att hen ej ska bli lika söt.

    herå.

    Gilla

  5. Inga tips alltså (se kommentar till föregående inlägg). 😎 Men bitandet kan ju vara en indikation på att hen är på g att lägga av självmant. Eller så får du göra som alla sade till mig ”skrik högt, då slutar de”. Funkade ju inte öht i mitt fall. Men han lade i alla fall av att äta strax efter han bitit mig så det gav sig ju.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s