ÖNSKEINLÄGG: Högstadiets pinsammaste ögonblick

Såhär skrev min kära vän Sanna när jag frågade om rubriker på inlägg folk hade velat läsa:

En lista med saker om högstadiet! Du är typ som roligast när du berättar om tiden som pubertal-bella, därför vill jag ha en frivillig lista med saker om högstadiet! Det kan vara något i stil med… Saker jag hatade med högstadiet (fast typ ändå saknar), Högstadiets pinsammaste ögonblick, Oförståeliga trender på högstadiet – osv osv yooou get tha picture!

Här kommer det.

Berättelsen om när jag var med i skol-DM i innebandy.

För att börja med lite bakgrundshistorik så har jag, för att underdriva riktigt fetordentligt, aldrig varit någon vidare sportig person. Jag har aldrig utövat någon lagsport och min bollkänsla har alltid varit lika med jättenoll. Kastar någon ett föremål till mig så kommer det i luften att förvandlas till en tvål indränkt i glidmedel som jag, helt utan undantag, kommer att tappa. Sparkar någon en boll mot mig kommer jag att Papphammar-snubbla på den. Det finns en förklaring till detta och den har sin grund i det bedrövliga självförtroende jag inom just detta område.

När jag var barn så började jag av olika anledningar inte spela fotboll när mina vänner gjorde det. Vill minnas att det var någon fotbollsskola som var startskottet för allas fotbollsintresse. Den ägde förmodligen rum sommaren 1994 när vi var bortresta på vår årliga europasemester. I vilket fall som helst, så spelade i princip hela min lågstadieklass fotboll i Umeå södra FF samt Tegs SK. I princip alla i hela min lågstadieklass utom jag, dvs. När jag väl kom hem hade de redan börjat träna fotboll och jag vågade aldrig ge mig på det eftersom att jag då skulle vara ”efter”. Oj vad jag har ångrat detta i mina dagar. Det hela ledde nämligen ganska snart till en enorm känsla av utanförskap som höll sig kvar under hela min barn och ungdomsperiod.

Jag kände mig utanför och dålig på idrottslektionerna, jag åkte aldrig med på fotbollsläger, turneringar och liknande, jag blev sjukt mycket sämre på att fungera i grupp än vad mina kamrater blev, aldrig vald på gympan och dessutom väldigt osäker. (Kompenserade genom att istället bli världens jobbigaste barn tillika bekräftelsetörstande pajas, men mer om det en annan gång!)

NÄ FÖRLÅT, nu sitter jag ju bara och spelar på mina små minifioler. Så sorgligt är detta inte? Jag tar och spolar fram några år.

Händelsen jag tänker på utspelade sig i nian och jag får fortfarande svåra ångestsköljningar när jag tänker på det hela. I vilket fall så hade mina klasskompisar skrivit upp mig på något slags anmälningslista till tjejernas skollag i innebandy. Det hela gjordes med en skämtsam ton men när jag i panik ville ångra mig var det för sent. Det vankades skol-DM i Ersängshallen veckan därpå och tydligen skulle jag, Snedsteget Självmåletsson, vara med och spela.

Tilläggas bör här att vi inte hade några tjejer på vår skola som var några äss på just innebandy då det inte fanns någon innebandyförening för tjejer i vår stadsdel. Detta faktum lugnade mig ändå tillräckligt mycket för att jag i något svagt ögonblick skulle gå med på att spela. Om alla ändå var  hyfsat dåliga kunde jag ju lika gärna vara med och vara dålig tillsammans med dem. Nu stod jag  ju ändå med på listan och utan mig skulle truppen vara för liten. (Exakt HÄR borde någon ha örfilat mig, tittat mig djupt i ögonen och bara HINDRAT mig från att ge mig in i denna vansinnessituation)

Herregud, nu börjar jag svettas. Känslan av att aldrig bli vald på gympan sitter tydligen kvar rätt hårt. Jag måste nästan skynda mig att skriva ihop det som följer för att det är så jobbigt för mig

IALLAFALL. I korta drag.

Matchen spelades på skolan där min dåvarande pojkvän (naturligtvis talang på innebandy) med tillhörande killkompisar (talanger på innebandy) samt kvinnliga klasskamrater (skräckinjagande kickers tillika innebandytalanger) gick. Alla satt i publiken. Jag minns inte så mycket av det som följde, mer än att jag stod och bokstavligt talat ångestgrinade i 18 minuter innan vår coach (supersnygg innebandytalang och lärarvikarie i idrott som alla, inklusive undertecknad, var übertänd på) tvingade ut mig på plan. Hade innebandyrinken varit hal is hade Bambi ändå utklassat mig.

*hyperventilerar vid minnet*

Jaja det är väl inte så märkvärdigt men jag hoppade alltså in på planen och skulle liksom backa springandes närjagintesågmigförochrammadedomarensåattbådehanochjagramladeochslogoss. Rätt ordentligt. Sådär platt-på-rumpan-och-tappa-andan-ont. Inför min pojkvän, skräcktjejerna i hans klass samt resten av hela ersängsskolan. Jag minns faktiskt inte något mer av dagen eller ens av matchen. Jag har nog förträngt resten. Detta minne är så djupt pinsamt att jag liksom dör litegrann i själen varenda gång jag tänker på det. Än i denna dag kan jag inte ge mig in i idrottsliga sammanhang där jag känner att mina vänner är bättre än vad jag själv är. Jag vågar liksom inte, av rädsla att göra bort mig fullständigt.

Såatteh. Vad har ni för gamla lik i den tonåriga garderoben, kompisar?

fulbella_16670981

Den enda bilden jag kunde hitta, föreställandes pubertets-Bella.

2 reaktioner på ”ÖNSKEINLÄGG: Högstadiets pinsammaste ögonblick

  1. Kan inte komma med så speciellt bra grejer, av någon anledning har allt sånt totalt raderats från mitt minne – överlevnadsinstinkt förmodligen!
    Men en grej som jag minns som pinsamt var när jag hade glömt sportbh’n hemma och vi hade gympa i typ 7-8:an. Vi hade dessutom vikarie, en ganska snygg karl, och trevlig som tur var, men jag var alltså tvungen att stega fram till honom och berätta att tyvär kan jag inte vara med på gympan, för jag har ingen sportbh med mig. (jag hade ingen bh på mig attt använda istället, såå stort var inte behovet) men han synade mig som det kändes uppifrån och ner, ganska generad, och frågade om det verkligen inte gick att vara med ändå. Jag var ju tvungen att stå på mig och säga nej, det går tyvär inte. Jag hade inga stora bröst så det var klart att det inte var uppenbart, men jag hade bh när jag gympade och när jag red, annart gjorde det för ont.
    Ok då får du gå ut och gå istället sa han lite mumlandes…

    Inte jättepinigt, men som sagt, det mesta är bortglömt…

    Gilla

  2. Hahaha ånej, förlåt att jag skrattar åt ditt faktiskt mkt mer traumatiska minne än vad jag hade anat (mer bakgrunden då än själva händelsen) men stycket ”Matchen spelades på skolan där min dåvarande pojkvän (naturligtvis talang på innebandy) med tillhörande killkompisar (talanger på innebandy) samt kvinnliga klasskamrater (skräckinjagande kickers tillika innebandytalanger) gick. Alla satt i publiken.” HAHA jag.dör! men egentligen är det ju verkligen så sjuuuukt töntigt att man inte kan komma över sånna här saker, att man inte kan tänka tillbaka på sånna här saker utan att Fortfarande bli helt röd i ansiktet av skam. Inte en annan själ i världen minns det ju!

    Jag minns fortfarande när nån kille i min klass skulle typ dunka mig på ryggen, i en hjärtlig buddy-klapp, och jag trodde han satsade på en kram och gick all in… det vart så jävla fel och jag kan fortfarande skämmas som en hund! Han lär ju inte ens minnas att det hänt.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s