ÖNSKERUBRIK: ”Det går inte att på allvar beskriva den fantastiska känslan att bli förälder för någon som inte upplevt det själv” säger folk, men jag ska fanimig göra mitt bästa i det här inlägget!

Vilka makalöst bra rubrikförslag ni kom med. Eftersom att jag har lovat att skriva ett inlägg på varje rubrik börjar jag med detta, med denna motivering.

Som gravid känner jag att det är ett SATANS tjat om allt hemskt med att vara preggo, allt hemskt med att klämma ut bäbisen och allt hemskt med tiden efteråt. Mitt önskeinlägg är därför följande:

”Det går inte att på allvar beskriva den fantastiska känslan att bli förälder för någon som inte upplevt det själv” säger folk, men jag ska fanimig göra mitt bästa i det här inlägget!

Hälsar mirijam.blogspot.com /@geyerhofer
(måste ju kommentera med twitterkontot men vill gärna ha med blogglänken ju!)

Så gott folk, då kör vi.

Till att börja med vill jag bara säga att jag HATAR när folk inte kan skilja på kommentarerna ”såhär kommer det att bli för dig” och ”såhär var det för mig”. För det är ju det som menas. Under graviditeten ville alla möjliga vänner och ovänner konstant påpeka hur lite jag skulle få sova som nybliven förälder, hur hemsk förlossningen skulle vara och hur glömsk jag skulle bli när jag ammade. I början svalde jag alla kommentarer medan jag i slutet av graviditeten var så kräkless att jag närmast fräste ur mig syrliga svar och repliker. Vad är det med folk och att ständigt vilja pracka på sin (gravida) omgivning sina egna erfarenheter medan de ger skenet av att det de säger är något slags allmänt vedertagen sanning? Efter detta har jag varit så sjukt noga med att aldrig säga ”såhär är det” när jag egentligen menar ”såhär var det för mig”. För det är en jävla skillnad. Och det blir inte likadant för alla, långt ifrån. Mirijam – Det ÄR okej att längta ihjäl sig och att ha en rosafluffig romantisk bild av hur det kommer att bli, det BEHÖVER inte bli hemskt och bara för att dina polare har varit med om något jobbigt/blodigt/tröttsamt behöver det inte alls betyda att det blir så för dig, okej? Längta på!

Det här är några av de saker som gör att jag tycker att det är så fantastiskt att vara förälder till mitt barn:

  • Det faktum att det händer någonting nytt med min bebis varenda dag. Varje dag upptäcker jag att han har lärt sig ett nytt ljud,  fått några nya hårstrån eller en ny valk. Det är så förbaskat häftigt att denna lilla pyttemänniska, som är en kopia av mig, utvecklas och VÄXER för varje dag som går. Jag kan sitta och studera honom i timmar och bara förundras över småsaker jag själv inte ens reflekterar över att jag någon gång har behövt lära mig. Pincettgreppet, att han kan hålla upp nacken, att han hittar sin navel, att han kan dricka välling ur en frikkin’ kopp (det upptäckte jag idag), att han studerar ytskiktet på badvattnet när vi badar och alla de där andra tokballa sakerna. Det är både trösterikt och sorgligt att tänka på att det kommer att fortsätta att vara såhär och att han kommer att förändras hela tiden. För varje dag läggs det till några nya kunskaper, särdrag, egenskaper och det är så JÄVLA COOLT.
  • Lukten av mjölkig spya som sätter sig i halsvecken och luktar nyvaken bebis. Den lukten är snart borta och jag hade betalat dyra pengar för att kunna spara just den ljuvliga lilla doften i en liten burk, att lukta på varenda ledsam dag i resten av mitt liv.
  • Att min tid har blivit så mycket mer värd sen jag blev mamma. Tiden hemma är mycket roligare när jag har min lilla bebis där och framförallt så är dötiden när jag råkar ha några minuter för mig själv (spårvagnen, toaletten, badet, promenaden) värd GULD.
  • Ljudet av min skrattande, pratande, jollrande bebis är bättre än alla ljud i hela världen. Att få bada med en tokskrattande bebis och sedan skeda densamme lille nybadade bebisen till sömns är världens bästa terapi.
  • Bebisens hud. Bara klappa, kläm, gosa och njut. Bebishud är gjord av någonting genomskinligt som kommer från den plats bortom regnbågen där enhörningar, mopsvalpar och sockervadd skapas.

20130410-212102.jpg

20130410-212151.jpg

20130410-212243.jpg

8 reaktioner på ”ÖNSKERUBRIK: ”Det går inte att på allvar beskriva den fantastiska känslan att bli förälder för någon som inte upplevt det själv” säger folk, men jag ska fanimig göra mitt bästa i det här inlägget!

  1. Alltså, så himla fint!

    Och det blir ju bättre. Nu har vi en ettochetthalvt, och när hon kommer springandes emot en och skrattar med hela kroppen och sträcker armarna emot en…åh!

    Eller när hon klappar en på kinden, eller pussar ens knä för att det är dit hon når. Eller slänger upp foten och säger ”Kolla! Tååhna!” Eller allt lur hon hittar på, hur det lika delar driver en vansinnig och gör en stolt.

    Gilla

  2. TACK TACK TACK! Är gravid i vecka 34 och det här var precis vad jag behövde läsa. Jag kräks på alla som ska pracka på en sina skräckhistorier som vore de allmängiltiga sanningar. När det kommer till graviditet och förlossning verkar det som om människor har ett skriande behov av egenterapi som de projicerar hej vilt på omvärlden. För vems skull är pinsamt uppenbart, men ändå kommer det ofta förpackat som ”råd”.

    Värst är alla blogginlägg i stil med ”Saker jag önskar att någon berättat innan förlossningen” som jag först ovetandes (oj oj oj så dumt) klickade på i tron om att få lite information. Sanningen är ju snarast att man absolut INTE vill veta allt det där innan man ska kläcka.

    Dessa inlägg är oftast inget annat än ett frosseri i detaljerade vidrigheter. För att inte tala om kommentarsfälten som mest liknar en vuxenvariant på ett gäng ungar som försöker rejsa varandra i hemskast alla-barnen-historia. När jag på en av dessa bloggar (som dessutom förnumstigt utropar i ingressen att ”här är jante portförbjuden!” – oh the irony) påpekade att det är ganska jobbigt att som gravid läsa om alla hemskheter, fick jag ett svar som insinuerade att jag var förlossningsrädd och borde söka professionell hjälp. Man bara ”ja, jag är förlossningsrädd – NU!”

    Det är konstigt men det känns som att just det här med besvär under graviditet och förlossning är behäftat med ett inbillat carte blanche som får människor att tappa självdistansen fullständigt. Eller rättare sagt, klart man får prata om vad som helst men för guds skull VÄLJ DINA FORA!!! Få skulle detaljerat berätta om sina menstruationer, magsjukor, operationer eller liknande för vem som helst på samma explicita sätt. Men det känns också som att barnafödande och föräldraskap bland vissa genererar en självgodhet som får dem att bli helt egocentriska. Detta i kombination med sociala mediers spridningshastighet känns som en olycklig kombo. Ja, att föda barn är en stor prestation och ja, det är en omvälvande livshändelse men det betyder kanske inte att din sfinkterruptur – the story är relevant för ALLA? Liksom.

    Nu har jag mest kräkts på andra och jag som ville tokhylla ditt underbara inlägg! Men som sagt ett stort TACK för att du nyanserar bilden och att du rent generellt i din blogg både är ärlig, rolig, rakt på sak, ibland drastisk men aldrig över integritetens gräns. Blogghen I love u!!!

    Gilla

    • Tack, vad kul! Råder dig i samma veva att inte läsa min förlossningsberättelse som är publicerad några inlägg längre fram. Den är inte så explicit men kan nog upplevas som ganska privat ändå. Och jag håller med dig, på sätt och vis, samtidigt som jag upplever att jag i efterhand har hjälp av att jag har så många medmorsor att prata om dessa saker med. Däremot skulle jag aldrig i mina vildaste fantasier pracka på någon som är gravid mina egna erfarenheter förklädda som ”råd”. Det är tudelat det där. Men tack för din feedback!

      Gilla

      • Äsch hihi hade redan läst och det var inte alls inlägg som ditt jag menade 🙂 Klart att det är bra och viktigt att prata om saker. Man kan också behöva frossa i detaljer som ett slags bearbetning. Det fattar jag med. Önskar bara att vissa kunde välja när och med vilka de gör det.

        Precis som du skriver så handlar min jobbiga känsla mer om när människor ”prackar på en grejer”. När någon kallar sitt blogginlägg ”saker jag önskat att jag vetat innan förlossningen” utgår jag som är innan förlossning att det är information riktat till mig. Men det är det ju egentligen inte (ungefär som när jag önskar att jag vetat om den där vattenpölen på tvättstugugolvet innan jag halkade och drog av ett ledband: inte samma sak som som att alla som besöker min tvättstuga kommer dra av ett ledband eller att det är lönt för mig att varna folk att tvätta). Så som sagt, det är snarare påprackningen (och ibland det äcklighetsfrossande vulgosnacket) som provocerar mig. Men din blogg gillar jag!

        Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s