Bliv kvar hos mig.

Vi bor nära en kyrkogård nu. Jag tycker mycket om att gå där och läsa på gravstenarna. Jag läser och försöker föreställa mig personerna bakom namnen och titlarna. Båtbyggare, tingsrättsnotarier, handlare och fiskare. Jag tittar på datumen och räknar på hur gamla personerna var när de dog. Om de hann leva ett långt liv eller knappt alls. Om de hann leva färdigt eller inte ens börja. Ganska ofta går jag förbi små, små gravstenar med nallebjörnar, änglar och hjärtan på, där det endast står ett och samma datum för födelse och död. Tittar på om någon besökt graven nyligen och om där står ljus, blommor eller stenar med budskap.

I helgen när vi var bortresta tog vi en vårpromenad på en vacker liten kyrkogård när vi gick förbi en grav som fångade min uppmärksamhet. Av någon anledning fastnade jag länge framför den och kunde av datumet läsa att där låg en kvinna som nätt och jämnt hann fylla 40 år. I dagarna var det ungefär ett år sedan hon gick bort och vid graven trängdes både påskkycklingar, hjärtformade stenar, födelsedagsgratulationer och så en liten, handmålad sten där det stod ”God jul mamma”.

God jul mamman i graven, i minnet, himlen. Den första av resten av alla jular utan henne. Mitt hjärta skrynklade ihop sig litegrann och jag kände mig töntig och idiotisk som stod och smågrät över någon annans oändliga och ofattbara sorg. Jag som själv är så otroligt förskonad från döden. Ändå tänker jag en hel del på den, döden. Det har jag alltid gjort, och det har inte direkt blivit mindre sedan jag själv fick barn och därmed blev livsviktig för någon annan, på ett helt nytt sätt.

Jag kan knappt ens tänka tanken att mitt lilla fjuniga, duniga barn en dag skulle sitta och med små barnhänder måla ”God jul mamma” på en sten som vore ämnad för min grav, eller ännu värre, att jag skulle göra detsamma fast tvärtom. Hur skulle mitt hjärta klara av en sådan sorg? Hur klarar sig människor igenom att mista en vän, förälder, partner eller ett barn?

Ikväll läser jag Taxilandet och känner mig djupt tacksam över det jag har.

Det här ljuset tände jag för min bästa väns far i juni 2011, en av de sista dagarna av hans jordeliv. Han lämnade oss alltför hastigt. Imorgon får jag träffa min vän för första gången på många månader, då ska jag krama om henne hårt.

6 thoughts on “Bliv kvar hos mig.

  1. Fint inlägg men åhh aj i hjärtat… Vänner till familjen har nyligen förlorat sitt tredje barn. Tvillingar dog först, efter ett par dygn. Och nu en dotter som dog efter en dag. Det finns inget som lindrar den sorgen, man är så maktlös. Det borde finnas någon kosmisk lag mot att barn kan dö. Eller föräldrar till icke-vuxna barn. Inget ont borde få lov att hända någon liten.

    Gilla

  2. Jag har förlorat. Jag har förlorat de som det var dags att gå över och jag har förlorat de som det borde ha haft ett långt liv framför sig. Jag har förlorat ett barn och för en kort tid sedan gick min mamma över.
    Sorgen förändrar en inifrån och ut, en blir aldrig densamma igen men det är en positiv förändring, den skapar ödmjukhet och insikt.
    Saknaden och ibland även smärtan finns där alltid, en lär sig leva med den, bära den med sig genom livet som en på samma gång obönhörlig som gudomlig gåva.

    Gilla

  3. Men va fin skrivet min vän!! Tack för ljust du tände för min kära pappa Wicce! Puss, tack för i helgen ❤

    Gilla

  4. Jag gör ofta så, promenerar på kyrkogårdar och fantiserar. Alltid gjort vad jag vet. Lånade till och med en bok som heter ‘Möten med kända och okända på Göteborgs kyrkogårdar’.

    Du skriver fint. Hoppas du hittar inspiration till fler inlägg.

    Gilla

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s